Senast simmade jag i Röda havet.

I förmiddags var jag inne och simmade i Eslöv på badhuset. Då slog det mig att innan dess var det Röda havet jag simmade senast. Mina barn badar hellre i uppvärmda pooler än i havet, men jag är djupt och intensivt förälskad i havet, i alla hav... Jag tror jag borde fötts som sjöjungfru eller åtminstone med gälar och simfötter... Det händer något med mig när jag kommer i vatten, i havet... Jag känner mig som ett med havet och vattnet helar och stärker och sköljer bort sorg och spänningar...

Trots att jag lever ett fantastiskt liv och har det hur bra som helst, finns den där, den oerhört starka och djupa känslan av ensamhet. Och jag vet... Jag är inte otacksam, jag vet att det finns massor med människor som bryr sig om mig, som stöttar och hjälper ofta. För allt detta är jag oändligt tacksam. Men samtidigt i vardagen, när barnen är hos sin pappa och huset är tomt, då kommer ensamheten som ett brev på posten. Och med den nedstämdheten... Och känslan blir väldigt påtaglig och sann... När det väl gäller så har jag bara mig själv att räkna med...

A trip down Memory Lane

Igår var jag på begravning av en nära släkting. En person som efter många års ovärdigt liv äntligen fått komma till ro. Det blev, tror jag, för oss alla ett fint avslut i kyrkan. 

Efter begravningsgudstjänsten samlades vi allihop hemma hos en av mina kusiner för en bit mat. Alla kunde slappna av och slipsarna åkte bokstavligen av. När vi hade ätit klart var det dags för lite sortering av gamla foton och annat minnesvärt. Det blev såklart mycket skratt men också en del gråt och många minnen väcktes till liv. Sorgen fanns där som en följeslagare hela dagen, både i de ljusa minnena men också i de mindre ljusa minnena. Sorgen och saknade av de positiva händelserna, men också sorg över det som aldrig blev, förväntningar som aldrig infriades, löften som inte har hållits. 

Under en dag som igår märker man vilka starka familjeband det ändå finns. Trots sorgen och sammanhanget vi sågs i, är jag oändligt glad och tacksam över dagen  jag fick dela med mina kusiner och deras familjer och en annan person som betyder mycket för mig.

En efter en går de...

För ett par dagar sedan lämnade ytterligare en släkting jordelivet. Även om personen i fråga har varit sjuk länge och okontaktbar, och det absolut bästa var att min släkting fick somna in, så blir ändå sorgen påtaglig . En person som har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och som jag har många minnen av, är nu plötsligt borta. Och återigen blir det tydligt... Hur skört livet är och att vi måste ta vara på varandra, värdesätta de relationer vi har och vara rädda om oss själva och varandra. 

Saknar...

I år är det värre än vanligt... Jag saknar mina barn så jag håller på att gå sönder... Två och en halv vecka sen får jag träffa mina hjärtan igen. Sorgen är fortfarande stor över att vi inte lyckades hålla samman vår lilla familj, jag och barnens pappa. Jag önskar ibland att jag kunde åka tillbaka i tiden, lägga allt tillrätta så att jag slapp leva det här livet jag lever nu. Utan mina barn varannan vecka, missa helger och födelsedagar med dem och så många upplevelser de har utan att jag är där och får dela dem eller åtminstone lyssna på deras berättelser om dem... Sorgen över det går aldrig över och saknaden förtär mig vissa dagar.

Idag då jag har gått i min ensamhet hemma har mamma också funnits i mina tankar... Jag önskar så att jag bara kunde fått höra hennes röst en gång till, få krama henne en sista gång... 

Men även här ville livet annorlunda... Och jag och min pappa och mina barn finns kvar... Vi håller ihop.. I vått och torrt... I medgång och motgång finns vi där för varandra... Tongångarna kan vara höga och känslorna svalla, men i vårt fall vinner kärleken alltid och inget kan bryta de band jag har till mina barn och min pappa. 

Jag vänjer mig aldrig...

En sådan här dag fylld med glädje, gemenskap och kärlek är underbar på många sätt... Skolavslutning på Stehagsskolan för nionde gången och alltid lika härligt... Sambatåg, skolorkester, sång och tal av såväl elever och lärare... Än en gång påminns man om att det finns så mycket gott i världen att glädjas över. Nästa år är det sista skolavslutningen för min del på den skolan, då lillasyster nästa höst börjar högstadiet...

Samtidigt som jag njuter av allt det goda som jag upplever, kan jag inte hjälpa att det kommer över mig när jag kommer hem... Ensam... Saknaden och längtan efter barnen... Ensamhetskänslan är påtaglig... Den här dagen hade vi naturligtvis tillbringat tillsammans om vi inte hade varit separerade... Så jag vet, jag har mig själv att skylla, jag gjorde ett val och jag måste leva med konsekvenserna av det... Att en del händelser och tillfällen i mina barns liv får jag helt enkelt inte dela...

Men... Jag vänjer mig faktiskt aldrig vid det...

Idag fattades hon mer än vanligt...

Idag konfirmerades mitt hjärta, min förstfödde... Det var en stor dag... En dag fylld av glädje och kärlek och mitt hjärta svämmade som vanligt över av alla känslor... Och jag visste ju att det skulle bli så. Jag känner mig själv väl vid det här laget... 

Jag som så ofta i mitt liv har känt mig så ensam, inga syskon och inte så mycket kontakt med släkten under min uppväxt, kände mig idag så lyckligt lottad... Och rik... I ordets rätta bemärkelse... Att se min son omgiven av så många människor som slöt upp kring honom och ville vara med och dela dagen med honom och med mig gör mig överväldigad... Och tacksam... Från djupet av mitt hjärta...

Och ändå finns den där... Sorgen och saknaden... Hon skulle ju varit med idag... Min mamma, min sons mormor... Hon fattades mig idag... Jag har tänkt mer på henne än vanligt i alla förberedelserna inför konfirmationen. Hade hon levt hade hon varit med mig hela vägen... I all matlagning, bakning, dukning... Och hon hade suttit med oss i kyrkan, stoltast av alla över sitt barnbarn...

Jag tycker att jag svek henne idag... Jag hade tänkt hålla ett litet tal till min son, och i det talet skulle jag nämnt både henne och min sons farfar som inte heller längre finns med oss... Men när det kom till kritan, så orkade jag inte riktigt... För mycket känslor... Så hon nämndes inte ens idag... MEN.. Å andra sidan VET jag att hon var där... Att hon har varit med mig hela vägen...

Men det spelar ingen roll, för just nu kunde jag gjort vad som helst för att ha kunnat dela dagen med henne.

Jag blev plötsligt så rädd för att dö.

Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt liv varit rädd för att dö. Ja, det låter säkert otroligt, men är faktiskt sant. De flesta är ju mer eller mindre rädda för döden åtminstone någon gång under sitt liv. Jag har däremot aldrig tidigare känt någon rädsla för att dö. Jag är övertygad om att det finns ett liv efter döden, och att vårt liv här på jorden bara är en del av något mycket större... 

Men... Idag på jobbet... Jag spelade som vanligt på en begravningsgudstjänst. Det är inte så ovanligt som man kan tro att ganska unga människor dör... Ungt menar jag då 45-60 år. Människor mitt i livet med ibland många år till pension får någon sjukdom man inte överlever och lämnar efter sig en förtvivlad maka/make och i värsta fall barn som knappt är vuxna. Eller unga vuxna som fortfarande behöver en mammas eller pappas stöd i livet.

Idag var en sådan dag, då vi begravde en 52-årig mamma... När jag såg hennes barn och deras stora sorg efter sin mamma, högg rädslan tag i min själ... Tänk om jag dör, hur ska det gå för mina barn... Hur ledsna skulle de bli? Hur skulle de klara av att leva vidare? Naturligtvis inser jag att de skulle klara det. De hade ju varit så illa tvungna. Jag vet också att de är lyckligt lottade med många människor i sitt sociala nätverk, så där hade funnits många som hade stått vid deras sida... Men ändå, för mig blev det en tankeställare som jag inte riktigt har skakat av mig ännu...

Å andra sidan är det ju inte ett alternativ jag har... Att dö alltså... Barnen har sagt till mig att det får jag inte... Åtminstone inte förrän jag är sådär 97 år gammal... Och jag lovat dem att jag ska bli så gammal att de till slut säger till varandra: Kan hon inte dö snart, kärringen??? Men de hävdar både två att de aldrig skulle säga så...

Vem vet??? Den som lever får se...

Mitt hjärta blev som en urkramad trasa...

Eftersom de senaste åren har varit tämligen turbulenta finns det många "surdegar" i mitt hem... Dvs sådant som är jobbigt av olika anledningar att ta tag i... När livet lever med en och man upplever sig stå mitt i stormens öga är det sista man sysselsätter sig med att sortera ur garderober, städa uthus etc... Åtminstone har inte jag haft energi till sådant. Men sen några månader har jag fått en obeskrivlig lust att rensa ut det gamla för att ge plats år det nya... Men... Det kostar på... Och jag förstår nu varför orken har låtit vänta på sig... Det är oerhört smärtsamt att sortera i barnens gamla kläder och leksaker... Gamla foton som plötsligt dyker upp, från en lycklig tid innan allt blev så oerhört svårt, och omöjligt att reparera... Genast är den där sorgen och smärtan... Såren är vidöppna och allt känns som det hände igår... Mitt hjärta kändes som en urkramad trasa... Sorgen är på ett sätt fortfarande levande... Sorgen över ett brustet förhållande, en splittrad familj och den förlorade drömmen om en gemensam framtid med familjehögtider, barnbarn etc... Alla gamla saker, foton och minnen river upp allt igen. Men kanske måste jag igenom det, sortera ut det gamla för att verkligen gå vidare...


Många gånger har jag hört från nära vänner som verkligen vet allt som har hänt bakom kulisserna... "Hur orkar du? Hade jag gått igenom det du har gjort hade jag fallit ihop för längesen..." Det är kanske inte sant att de hade gjort det, mina vänner som säger så här... De är samtliga starka kvinnor som står pall för det mesta. Men samtidigt är det ett viktigt budskap till mig, när någon annan ser den situation jag har haft under de senaste åren, och speglar den tillbaka till mig på det sättet...


Jag tror jag vet varför jag ändå fortfarande står upp trots allt... Jag tror att jag har utvecklat en stark förmåga att faktiskt leva väldigt mycket i det som är just nu... Jag lever med mina erfarenheter, starkt närvarande just nu... Med starka förväntningar på resten av mitt liv... "The best is yet to come..."


Sen drivs jag av en fast övertygelse... Mina känslor är mina vänner... Jag tillåter mig att ha mina känslor oavsett vilka de är, MEN däremot agerar jag inte alltid utifrån dem... Jag har en fast övertygelse, och det är att hjärtat leder oss på rätta vägar men behöver ibland samarbeta med hjärnan.


Ibland vill människor mig väl och tycker att jag ska inte "grotta ner" mig i saker och akta mig för att "falla ner"... Det är tydligen heller inte bra att jag skiftar för mycket i stämningsläge... Jag skrattar lite för mig själv när jag skriver detta... Inget kan vara mer fel när det gäller mig... Jag mår oerhört bra av att ha så nära till mina känslor, och jag förstår verkligen inte varför det skulle vara något att vara så rädd för... Kanske är det så att en del människor som inte har så nära kontakt med sina känslor känner sig lite hotade av oss andra som faktiskt har det... Inte vet jag... Jag har bara min egen sanning och är rätt nöjd med den, trots att det ibland innebär att mitt hjärta känner sig lite urkramat...

Idag skulle hon ha fyllt 74 år...

Idag är det min mammas födelsedag, och jag saknar henne mer än nånsin... Att en gång till få höra hennes röst i telefonen, att kunna ringa och fråga om råd eller få krama henne ännu en gång skulle vara guld värt... Och... Just idag, på hennes födelsedag är det svårt att värja sig mot minnena och känslorna som väller över mig... Och varför ska man värja sig egentligen??? Jag har i synnerhet de sista åren bejakat mina känslor och inte väjt varken för de känslor som kan vara svåra att bära eller för de känslor av glädje och kärlek som ibland kan översvämma kroppen... 

Jag får ju ibland kommentarer om att jag inte ska "grotta ner" mig och akta mig förr att "falla ner"... Varför ska jag vara så rädd för det??? Jag har faktiskt svårt att ta de råden till mig... Jag har aldrig varit rädd för att undersöka de allra mest undanskymda vrårna av min själ... Min fasta övertygelse är att om vi vill leva fullt ut, måste vi våga smaka på såväl det svåra som det lätta i livet... Lägger vi locket på och vägrar känna det som vi uppfattar som negativa känslor, är risken stor att vi också mister förmågan att känna de positiva känslorna så starkt som vi önskar... 

Jag har i alla fall bestämt mig... Livet är en känslomässig bergochdalbana och jag åker med både upp och ner... Som alla vet älskar jag karuseller och jag lovar... Jag njuter i fulla drag av den här åkturen...

Kvinnan som gav mig livet...

Ikväll har jag saknat henne mer än vanligt... Min mamma alltså... Kanske är det för att jag fyller år imorgon och jag vet att för 48 år sedan gick hon fram och tillbaka med stor mage på Hässleholms BB. På den tiden fick ju inte papporna vara med, så pappa gick fram och tillbaka på Rödakorsgatan i Tyringe... 

Min mamma var en ängel och en varginna på en och samma gång... Varje gång jag behövde hennes öra lånade hon mig det och varje gång jag behövde gråta fanns hon där och torkade mina tårar... På samma sätt blev hon en varginna så fort jag på något sätt var hotad... Hon stod som min förkämpe med svärd i hand på barrikaderna... Beredd att ge sitt liv för mig... Hon tokälskade mig, jag kunde alltid räkna med hennes kärlek även om alla andra skulle svika... 

Så en kväll som denna, kvällen innan min födelsedag, saknar jag henne mer än någonsin...

Tänk så fort ett år går...

Igår var det ett år sen... Ett år sedan tiden stannade för min mamma... För oss som blev kvar har tiden fortsatt att gå och vi har blivit tvungna att leva vidare utan min mamma, vår mormor. En mamma, en mormor som är gränslöst saknad. Varenda sekund, varenda minut och varenda dag... Saknad... Med tiden har sorgen blivit en mindre dominerande känsla och ersatts av en enorm saknad. En saknad som springer ur en insikt om att hon kommer faktiskt aldrig tillbaka. Låter kanske fånigt men det är svårt för hjärnan att faktiskt greppa att vi inte kommer att träffa henne igen.

Igår kväll klockan sex på kvällen var det exakt ett år sen hon tog sina sista andetag och just klockan sex började föräldramötet i min dotters klass. Kändes konstigt men samtidigt livsbejakande att sitta och planera inför insamlandet av pengar till en skolresa samtidigt som jag i tankarna befann mig ett år tillbaka i tiden...

Men hur grymt det än låter... Livet går vidare... Vi människor går vidare... Vi är helt enkelt tvungna... Och jag vet med säkerhet att mamma hade velat att vi skulle leva livet... Skratta, gråta, älska, bråka... Ta vara på livets alla glädjeämnen och suga märgen ur livet... Sådan var mamma... Hon önskade alla det bästa... Och jag vet med säkerhet att just nu lever hon i den bästa av världar...

Den jag kunde va...

Sorgen slår inte så hårt längre som den gjorde förut... Men saknaden slår desto hårdare... Sorgen hugger inte i själen på samma sätt... Men... Det finns dagar då jag kunde sålt min själ för att få prata med min mamma en gång till... Få krama henne en sista gång... Att bara se hennes strålande ansikte igen...


Hon har funnits mycket i mina tankar denna sommaren... En sommar fylld av reflektion, tankar och känslor... Jag har haft tid att återknyta kontakten med mig själv... Med min själ... Och jag kan ärligt säga att jag är förändrad... Just nu känns det som om jag inte kan eller vill gå tillbaka till det liv jag levde tidigare... Men... Samtidigt... Har jag aldrig känt mig så levande som nu... Mitt i sorgen... Mitt i saknaden... Lever jag... Mer än någonsin...


Och jag vet... Hon är med mig... Överallt... Alla dagar... Var jag än är...

Hon fattas mig...

Första veckan på semestern har gått och sällan har jag väl känt mig tröttare... Med tröttheten har också hudlösheten och sårbarheten kommit igen... För första gången på mycket länge, nästan längre än jag kan komma ihåg, har jag kunnat ta det lugnt... 

Och jag har tänkt... Och känt...

Och överallt finns hon... Min mamma... Min mamma som gav mig livet... Som alltid fanns där... I vått och torrt... Och som hade gett sitt liv för mig om det hade behövts... Så mycket vi har delat... Så många skratt och så många tårar... Växter som skulle grävas upp och grävas ner... Rödbetor som skulle läggas in och vin som skulle drickas upp... Jag glömmer aldrig när mamma och jag drack tequila slammer tillsammans på kyrkokörens avslutningsmiddag... För att inte tala om vilken otrolig mormor hon var... När mina barn, hennes barnbarn, var i närheten, kunde man glömma att prata med henne... Då var hennes totala fokus på barnbarnen... 

Trots att det har gått många månader sen hon lämnade oss, slår insikten mig ibland med kraft... Hon är faktiskt död... Hon kommer inte tillbaka... 

Jag saknar henne så mycket... Hennes värme, hennes humor och hennes ovillkorliga kärlek till mig... Livet är inte detsamma utan henne... Och kommer aldrig att bli...

Hon fattas mig...

Saknar min mamma extra mycket idag...

Idag har jag plockat fläderblommor till flädersaft... Solen, värmen, dofterna får mig att minnas somrar från förr... Ett minne speciellt kommer för mig... Jag var sexton år och mamma och jag skulle ta en cykeltur för att plocka fläder till saft. En av mina bästa kompisar frågade om hon fick följa med och det fick hon såklart. Vi cyklade ut mot Hörja till och plockade massor av fläder. Kvällen var ljum och doftade sommar... Vi var unga, jag och min kompis, och hela livet låg framför oss... Mamma var strax över fyrtio, yngre än vad jag är nu... Trettio år har gått sen den kvällen... Min kompis finns fortfarande i mitt liv, men min mamma är borta... 

Men minnet av henne lever kvar...

Min kropp är tung av sorg.

Lika glad och energisk som jag kände mig för någon vecka sedan, lika ledsen och energilös känner jag mig nu... Varför vet jag inte... Men kroppen känns tung( och det är inte bara för att jag väger för mycket). När jag släpper taget,  känner jag sorgen som tynger kroppen mot jorden och hindrar mig att flyga... Men var tog glädjen vägen och varför blev allt så tungt? Kanske är det extratiden jag fick denna veckan, hemma med sjuka barn, och plötsligt tid att känna, tänka och reflektera. Bra naturligtvis, men också sorgligt att inse att jag har så mycket oförlöst sorg inom mig. Jag tycker inte själv att jag förtränger känslor direkt, utan inbillar mig att jag har ganska god kontakt med mina känslor. Men ändå finns all den här sorgen instängd i kroppen. Kanske är det så, att de här sista åren har krävt så mycket energi och ansträngning från min sida, att jag i ren självbevarelsedrift har satt mina känslor åt sidan. Det har helt enkelt inte funnits utrymme att känna så mycket om jag skulle klara ut situationerna som har uppstått.

Men nu är det dags att känna.

Det är dags att tänka

och det är dags att gråta och sörja.

 

Så jag tänker gråta tills gråten tar slut

och sörja tills sorgen runnit ut.

Jag tänker vila i väntan på en ny vår

då min kropp känns lätt

och mitt hjärta åter jublar av glädje.

A trip down Memory Lane...

Idag var jag i Lönsboda församlingshem och sjöng och det var väl inget konstigt med det... Men på hemvägen råkade det sig inte bättre än att jag kom genom Glimåkra och naturligtvis var jag tvungen att åka upp till folkhögskolan och kika... Det såg ungefär likadant ut som för 25 år sedan. För en gångs skull parkerade jag bilen och steg av. Jag gick in i kapellet där jag så många gånger suttit och övat på orgeln, haft kördirigering och firat morgonbön. Där inne satt en tjej och spelade piano. Hon undrade när jag hade gått på skolan. Jag satt att det kändes inte som så längesen, men att det var 1986. Då sa hon att hon tyckte att det var längesen, hon var nämligen född det året... Då insåg jag att tiden har verkligen flugit iväg. För några minuter var jag tillbaka i 1986, mindes allt som hände då och vännerna från den tiden...

Lite senare var jag på väg igen och kom genom Broby. Såg Broby gästis där vi 1981 firade farmors 80-årsdag. Tänkte på att när de gamla dör som är en sammanhållande länk i släkten, så skingras ibland släktingarna nästan som löv i vinden. Man blir lite vilsen när de självklara träffpunkterna inte finns längre... Men ändå... Blod är tjockare än vatten och någonstans längre fram i livet möts man igen i andra sammanhang...

Åkte också förbi Hässleholm som jag numera inte förknippar med något positivt... Så många gånger jag åkte dit under sensommaren förra året. Jag visste hela tiden att det enda jag kunde förvänta mig var att mamma blev sämre och sämre...

Min fina, vackra, ödmjuka, försynta mamma som aldrig sa ett ont ord om någon... Samtidigt kunde hon förvandlas till en furie, en demon, en jätte om någon eller något hotade mig eller jag inte hade det bra på något sätt. Hon var en varginna... Och jag saknar henne ofantligt mycket...

Mitt ljus har brunnit ut...

Precis så känns det... Som om det inte alls finns något ljus inom mig längre, inget hopp om sol vid horisonten... Mörkret härskar...

Min mamma är död... Min familj gick i kras... Separation... Husförsäljning... Mina barn varannan vecka... Ensamhet...

Jag förmår inte längre ta mig upp när jag har fallit... Min styrka, som alla beundrar så, är borta...

 

Det finns ingen energi kvar, jag har inget att ge någon längre... Det är bara tomt, tomt, tomt...

Jag måste minnas...

Ibland slår den bistra verkligheten emot mig... Min mamma är död. Lika verkligt som det är för mig eftersom jag höll hennes hand när hon dog, lika overkligt är det för mig att hon är död, när jag tänker på att hon bara sex veckor innan sin död badade i havet i Helsingborg, åt en grekisk sallad och drack två glas vitt vin. Och hon njöt i fulla drag av alltihop. Njuta kunde min mamma när hon tillät sig det...

Ibland tänker jag att jag måste minnas... Jag måste ta till vara de senaste årens fina stunder med mamma... Bevara dem som guldkorn i minnet... Hennes oförställda glädje när något gick bra för mig, hennes goa mysiga kramar när hon tröstade mig om jag var ledsen, hennes glada röst i telefonen när hon hörde att det var jag... Och de sista dagarna... Hur hon kramade min hand hårt, när hon inte längre orkade prata...

Och jag tänker, när det slår mig att jag inte kommer att träffa henne igen, åtminstone inte på denna jorden, att jag måste minnas... Jag får inte glömma...

 

Det blir en svår jul i år.

Varenda jul jag har firat sen jag föddes har min mamma funnits omkring mig. Denna julen blir den första utan mamma och det känns... Ja, det känns pissjobbigt faktiskt... Min mamma har alltid funnits där i vått och torrt. Hon har varit som en varginna och hade gett sitt liv för mig om det hade krävts. Vad som än har hänt har hon lyssnat, stöttat och varit beredd att hjälpa. Hon var godheten personifierad.

En vis person sa en gång att hon trodde att alla behövde någon som idiotälskade dem. Att idiotälska någon innebär att älska dem oavsett vad de gör. Jag vet vem som idiotälskade mig... Det gjorde mamma...

Det finns fler anledningar till att det blir en svår jul i år. Under veckorna kring jul kommer mina barn bara att vara hos mig en dag... Så det blir ensamt i jul, men som tur är ska jag jobba en del...

Så hur mycket jag än älskar julen och hur jag än vänder och vrider på det, så kommer det att bli en svår jul i år...

The art of slow living.

För inte så längesen tyckte jag att jag var ganska bra på att leva... Förmätet tycker jag nu... Sedan mamma lämnade oss i september har livet både stannat upp på ett sätt, men samtidigt har jag aldrig känt mig så stressad som just nu. Jag lyckas inte hellre lugna ner mig riktigt... Det är precis som om jag måste återerövra förmåga att leva lugnt och innerligt. Jag har funderat på om jag försöker springa ifrån sorgen eller om det kanske är ett desperat försök att få kontroll i den okontrollerbara, otrygga tillvaro som uppstår när någon som alltid har funnits där lämnar en... Hursomhelst, vad min stress än beror på, och det är kanske inte ens så viktigt vad den beror på, så måste jag sakta ner på tempot... Lugna ner mig, leva innerligt och leva här och nu och njuta av stunden... Helt enkelt praktisera "The art of slow living".