Eventuellt håller jag på att bli tokig...

Ja, jag säger eventuellt, för egentligen vet jag inte med säkerhet om det verkligen förhåller sig så. Att jag håller på att bli tokig alltså. Det är lördagkväll och jag dansar runt hemma själv i vardagsrummet som en galning och har lyssnat på Pink hela kvällen. Ja, faktiskt är jag hemma fast det är lördag. Jag förstår att ni blir förvånade eftersom jag numera är en riktig partypingla. Det har jag väl alltid varit, men nu har jag äntligen kommit ut...

Då kan man ju fråga sig vad som  har fått mig att dansa runt som en toka... Jo, eftersom jag inte bänkar mig framför tv:n på kvällarna och tittar på "Så mycket sämre" eller "Så mycket bättre" eller vad det nu heter... Eller "Hollywoodfruar" eller "Solsidan" eller något annat program som man bara "måste" se, så hittar jag på annat på kvällarna hemma. Ikväll fick jag den ljusa idéen att sortera i mina bokhyllor... Jag har ikväll slängt och sorterat ut gammal skit sen decennier tillbaka, och när jag började bli klar med det kände jag mig så glad, så jag var tvungen att höja musiken och rocka loss. När jag hoppad omkring så kände jag mig inte riktigt som jag skulle, men vad gjorde det? Så jag vet inte... Eventuellt håller jag på att bli tokig...

Jag är inte Tomas Tranströmer tyvärr.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."

 

Jag önskar att det vore jag som hade skrivit meningen ovanför, men det är det ju inte. Jag funderade ett tag på om jag skulle stjäla den, och låtsas som om det var jag som skrivit denna poetiska mening. Men efter noggrant övervägande kom jag fram till att det förmodligen är olagligt. Jag vill ju inte att mina barn ska ha en mamma som sitter i fängelse för att hon har stulit en mening från Tomas Tranströmer.

Men om vi nu låter TT ha äran (som sig bör) för denna vackra och innehållsrika mening, vad vill den säga oss? Ja, det är ju såklart olika för var och en, men för mig handlar det mycket om att våga gå vilse. Att våga gå vilse i livet innebär att man utsätter sig för risken att det ibland händer oväntade saker som man gör att livet tar en helt annan vända. Men om man alltid trampar de invanda stigarna, gör som man alltid har gjort och styr upp livet så mycket man bara kan, riskerar man att missa de där oväntade gläntorna i livets skog.

Det är viktigt med ett bra avslut del 2.

Ja, jag kände att jag inte hade sagt allt när det gällde det här med avslut... Problemet för mig är kanske inte som många tror att jag har problem att gå vidare och att avsluta. Problemen tycker jag är hur man förhåller sig till de personer man inte kan lämna bakom sig, utan är tvungen att fortsätta ha någon form av relation till. Man kanske har haft en konflikt eller har någon blivit djupt sårad eller har något annat svårt hänt. I svåra situationer i livet väljer människor olika sätt att förhålla sig till det som händer. En del möter situationer med öppna ögon och öppet hjärta och vet att man måste "ta tjuren vid hornen" och ta sitt ansvar för det som hänt. Andra människor väljer att låtsas som om inget har hänt och tror att allt ska lösa sig om man bara låter tiden gå. Personligen försöker jag att "ta tjuren vid hornen", men lyckas såklart inte alltid. Men jag har en stark tro på att om man ska kunna gå vidare i livet efter svåra upplevelser kan man inte gömma undan sina känslor. De måste fram i ljuset och man måste leva med dem. Först då kan man bearbeta dem och det svåra som hände. Gömmer man undan dem tar det längre tid att komma över något och det blir svårare att gå vidare.

Personligen har jag svårt för när människor låtsas som om inget har hänt och sätter upp en fasad efter det. Jag kan inte låtsas och får svårt att förhålla mig till fasaden. Och ibland, men bara ibland behöver man kanske en av de här fasadmänniskorna för att kunna göra ett bra avslut...

Alla kärlekssånger är skrivna till mig...

Det är inte så många som vet att alla kärlekssånger som komponeras handlar om mig... Surprise... Jag menar det kan ju faktiskt inte vara på något annat sätt, eller hur? När jag hör texten i låtarna så känns det som om de är riktade just mot mig. Det känns väldigt bra...

Hybris??? Nää, det tycker jag inte faktiskt... Jaja, om jag ska vara ärlig så kanske det inte är som jag tror... :) Men det känns väldigt bra att tänka så, så det tänker jag fortsätta med...

Ps. HB: Santana har ett förhållande med mer än dig... :) Ds.

Det är viktigt med ett bra avslut.

Det låter överpräktigt, jag vet. Som en plattityd eller en klyscha egentligen. Men inget kan vara mer sant. För att kunna gå vidare i livet efter svåra upplevelser måste man kunna göra att bra avslut. Det är inte alltid det lättaste. Om det handlar om relationer så krävs det naturligtvis att alla inblandade i situationen är beredda att ta ansvar för sina handlingar. Det innebär ibland att konfronteras med sig själv och med andra och att inse att man har sårat någon eller orsakat smärta eller problem för dem. Det är inte lätt och kräver mod och självinsikt att våga göra detta.

Personligen kan jag klara ut många svåra situationer i livet och komma ut något tilltufsad på andra sidan. MEN det jag inte klarar och som sårar mig över allt annat är när man försöker lägga locket på en svår situation och låtsas som om inget har hänt. Att tro att om bara tiden går så kommer allt att självläka är naivt. Hur gör man då ett bra avslut med en människa som stoppar huvudet i sanden? Jag vet faktiskt inte, men på något sätt går man vidare. Men en sak är säker. Relationer självläker inte. Jag skulle snarare säga att de djupfryser om man inte reder ut det som gick fel.

Min plats på jorden

Jag tror jag håller på att byta min plats på jorden. När jag känner och tänker så måste jag erkänna att en del av mitt sköra hjärta är fortfarande kvar i mitt gamla hus och i min gamla trädgård. Min gård som var mitt paradis på jorden... Där jag slog ner mina bopålar och lät min själs rötter söka sig långt ner i jorden och rota sig... Jag sörjer fortfarande att jag var tvungen att lämna och söka nya marker...

Men hur det nu än är, så är jag en byggare och just nu är jag en nybyggare. Jag bygger ett nytt paradis för mig själv och mina barn. Kanske, kanske är det möjligt att än en gång känna att jag har hittat min plats på jorden...

Jag har överlevt, men lever jag?

Ja, den frågan har jag börjat ställa mig på sistone. Mycket i mitt liv de senaste åren har handlat om att överleva och inte så mycket att leva livet. Ibland undrar jag när jag ska kunna andas ut och börja leva. Att hålla näsan ovanför vattenytan och andas har varit mitt enda mål länge. På senaste tiden har det nästan inte varit möjligt det heller, utan jag har fått tryck över bröstet och svårt att andas. Är det så här livet ska vara? Ska inte något gå lätt någon gång? Om ett antal veckor är det nytt år igen... Jag önskar mig bara en sak... Att mitt liv ska handla om mer än att bara överleva...

Plötsligt hatar jag alla på ICA.

Ja, det är sant. Det hände häromdagen när jag var på ICA. Faktiskt strax innan jag drabbades av det stora köptvånget vad gäller trattkantareller. När jag gick in i affären så tyckte jag plötsligt att alla därinne var så mycket mer lyckade än jag. Inte så ofta, men ibland tycker jag att jag är den mest misslyckade människan på jorden. Alla andra verkar snyggare, smalare, smartare ochb allmänt mer lyckade på alla områden än vad jag är. Den här plötsliga insikten om att precis alla inne på Kvantum i Eslöv är oerhört mer lyckade individer än jag fick mig att bli tämligen aggressiv. Plötsligt kände jag hur jag hatade alla därinne. De bara gick omkring och handlade och ansträngde sig inte ett dugg för att lyckas med något... Men efter ett tag sansade jag mig och de stackars handlande Eslövsborna slapp ett oförståeligt vredesutbrott mitt bland tomaterna. Ärligt talat tror jag att åsynen av alla trattkantarellerna lugnade ner mig betydligt. Jag menar... Vem blir inte lycklig av tre kilo trattkantareller...

Måttlighet har liksom aldrig varit min grej.

Nej, tyvärr så har jag absolut inga spärrar ibland. För det mesta lyckas jag kontrollera mig och bete mig som en vanlig människa. Jag tror på fullaste allvar inte heller att människor alltid genomskådar det omåttliga monster jag egentligen är. Låter det lite sjukt??? Ja, jag kan bara hålla med... Det märkliga är att det är ett "alltelleringet"-beteende. Antingen kan jag kontrollera mig eller kan jag det inte... Och kan jag det inte så stannar jag inte förrän någon annan eller annat stoppar mig. Jag menar, ta bara det här med odling... Måste man odla sex sorters squash, femton sorters tomater, fjorton sortera chilipeppar och sju sorters paprika??? Nej, faktiskt inte, om man tänker lite förnuftigt på det. Men, vem vill göra det? Mycket roligare att bara köpa alla fröer man ser och skita i om det blir tomater så att man drunknar.

Ikväll hände något som är ett ypperligt exempel på hur jag funkar. Jag var och handlade och hittade trattkantareller till ett fantastiskt pris. De kan man ju torka och använda sedan i flera år. Grejen var ju den att man bara fick köpa tre kg. Men det är ju ganska mycket egentligen om man är normalt funtad. Men det är ju inte jag, utan jag var ju helt enkelt TVUNGEN att köpa tre kg. Jag hade liksom inget val utan kände ett inre tvång att köpa så mycket man fick. Dessa har jag sedan stått och delat och lagt ut på inte mindre än fyra plåtar och sex brickor. Hamstrat inför vintern kan man säga. Och säkrat mäjligheterna för mig och barnen att äta trattkantarellsoppa flera år framåt...