På väg till nyårsfirande i Åhus...

...vill jag skriva några rader innan vi åker. För egen del hoppas jag att 2011 var det sista av tre fruktansvärda år och att 2012 kommer att innebära att allt bara blir bättre och bättre. För oss alla hoppas jag att vi kan komma att uppleva inre frid och harmoni som är den enda vägen till sann lycka.

Så... ett Gott Nytt 2012 och Guds rika välsignelse till oss alla!

Arga mamman som inte tål skämt

På juldagen upplyste mig sonen om att jag aldrig tål skämt. Jag protesterade såklart och kände mig orättvist behandlad. Då backade han lite och sa att när du är arg så tål du inte skämt, men annars gör du det. Jag nöjde mig med den förklaringen, men självklart har jag funderat lite på det han sa.

Jag vill ju inte vara arga mamman som inte fattar när det är skämt utan tar allt på blodigt allvar. Jag vill ju vara den coola, roliga mamman som tar livet med en klackspark. Men jag inser att jag inte har varit varken cool eller rolig den senaste tiden utan varit mest arga mamman som inte fattar skämt.

Så därför... inför 2012 tänker jag ge jag mig själv ett löfte( och detta tänker jag ta väldigt allvarligt på)...

Från och med 2012 tänker jag leva mitt liv så att jag kan vara coola, roliga mamman som fattar skämt...

Med risk för att låta överpräktig och gråtmild.

Jag måste bara få säga att jag ofta överväldigas av en enorm känsla av tacksamhet över alla vännerna i mitt liv. En del bjuder på kvällsmat när jag känner mig som en urkramad disktrasa, andra skriver uppmuntrande bloggkommentarer, en tredje lånar ut sin bil när jag är billös och så kan jag fortsätta i oändlighet... Många erbjuder mig sitt öra när jag som bäst behöver det. Över allt detta kan jag bara känna en oerhörd tacksamhet och tänka att vad vore jag utan alla er...

Den stora trötthetens tid...

Jaha, så då är juldagarna över och vad ska man göra nu? Jo, vila såklart och ta det lugnt tänker alla. Det tänker jag självklart också göra, men det är inte så lätt att slappna av när man har gått på högvarv oavbrutet i ett halvår. Och vad händer då när man väl kan varva ner? Jo, den stora tröttheten infinner sig och det känns som om man inte kan röra sig. Skulle man vara tvungen att röra sig så skulle man falla rakt ner och somna där man landade...

Det är bara att finna sig i att den stora trötthetens tid är här och den kommer att vara ett tag...

Idag för tio år sen...

Idag för tio år sen satt jag på patienthotellet i Lund med ett litet knyte i famnen. Sonen min fyller 10 år idag på julafton. Många tycker att vi kunde väl ha valt en bättre dag att få barn på, men jag säger som så att bättre julklapp har jag aldrig fått och kommer förmodligen aldrig att få.

Vi åkte in till KK i Lund redan på eftermiddagen på lillejulafton, men han tog tid på sig att komma ut och föddes natten till julafton. Det var en vacker julnatt eftersom det började snöa massvis under natten. Det enda jag minns av den julaftonen är att två nyblivna föräldrar satt och tittade på Kalle Anka med varsin julmust i handen och var SÅ trötta.

Nu tio år senare kan jag konstatera att livet ser väldigt annorlunda ut och att det inte riktigt blev som vi hade tänkt oss. Men jag överlever... Det gör jag alltid... Och idag har jag överlevt den första julaftonen utan mina barn...

Jag känner mig förälskad...

I vem undrar ni säkert allihop... Ja, nu är det ju inte så lyckligt att det är i någon speciell... Jag har bara gått omkring hela dagen och känt mig förälskad och det har varit fantastiskt härligt. Jag har ingen aning om varför, jag bara vaknade och kände så här.

Kan det vara en hjärntumör eller kanske för mycket mjölkchoklad??? Jag har ju faktiskt smällt i mig nästan en hel chokladask själv på två dagar... Mycket olikt mig, men om det får den här efftekten kan det vara värt det. Hursomhelst så är känslan fantastisk och jag hoppas den håller i sig...

Och om fem minuter är det julafton så:

Från mig till er alla en riktigt God Jul!

Idag är dagen då det vänder...

Idag vänder det... Årets kortaste dag har varit och ljuset vänder sakta och försiktigt tillbaka till oss. Ännu ett tag får vi bida vår tid och ha tålamod, men så småningom kommer vi att märka att ljuset åter igen har segrat över mörkret.

Kanske är det likadant med vårt själsliga mörker. Man kommer till en punkt då det är som mörkast, sen vänder det och blir bara ljusare och ljusare...

Så vill jag gärna tro att det är ,och för egen del tänker jag, att idag är dagen då det vänder...

Kan man ge bort känslor i julklapp?

Ibland önskar jag att jag kunde plocka ut mina känslor ur kroppen. Jag känner sorg och smärta så intensivt ibland att min kropp inte mäktar med att härbärgera känslorna. Bröstkorgen sprängs nästan av att den emotionella smärtan tar fysisk form och sorgen sprider sig i alla mina kroppsdelar. Men det finns inget sätt att komma undan, gå runt eller undvika den. Förr eller senare måste man se sorgen och smärtan i vitögat. Gör man inte det stannar de outlevda i kroppen, stelnar till och begränsar förmågan att leva livet fullt ut som de individer vi är ämnade att vara. Nej, låt oss inte stänga dörrarna till sorgen och smärtan i våra liv. Gör vi det stänger vi samtidigt dörren för kärleken och glädjen.

MEN ibland... när allt blir övermäktigt... då önskar jag att jag kunde plocka ur känslorna ur kroppen, slå in dem i julklappspapper och ge dem till någon annan bättre behövande...

Jag hade en blogg en gång...

Jag måste faktiskt erkänna att jag nästan glömt att jag hade en blogg en gång. Ja, jag vet, det låter lite rubbat att glömma att man har en blogg. Men de senaste veckorna har varit hysteriska och jag är så trött på mig själv ibland att jag driver mig själv så hårt. De kära människorna som troget läser min  blogg, och det är faktiskt förvånande många som läser trots att jag för det mesta inte alls är så kul utan mest gnäller och är mörk och tråkig. Jag förstår att de trogna läsarna tröttnar när jag inte skriver på nästan en månad. Men personligen  är jag glad att jag har överlevt senaste tiden. Att jobba arton dagar i sträck är inget jag rekommenderar. Kanske jag liksom så många andra skulle ge mig själv ett nyårslöfte. Det skulle nog låta ungefär så här:

"Jag lovar dyrt och heligt att från och med 1/1 2012 inte ställa så höga krav på mig själv, att inte pressa mig själv till bristningsgränsen utan istället ta dagen som den kommer och ta allt som händer med en klackspark."

Tror ni jag lyckas? Det återstår att se... Mina förväntningar på 2012 är skyhöga iallafall... Det sägs ju att man ska förvänta sig det bästa, så kommer det att infrias...