En sista flyttrunda...

Idag har jag hämtat det sista som fanns kvar i mitt gamla hem. Nu ska det slutligen säljas och mitt hjärta brister. Såren som var på väg att läkas går upp igen och smärtan är på nytt där. Drömmar som gick i kras, förhoppningar som aldrig kommer att bli verklighet och hjärtat är fyllt av sorg. Egentligen borde jag kanske bara känna mig lättad, men banden till den gården och det livet är fortfarande så starka. Känslan av sorg överskuggar allt just nu och jag kan inte se ljuset som jag vet finns bortom mörkret. Som tur var hade jag en trygg och lugn person till min hjälp idag. En person som förutom att vara bärhjälp också stöttade emotionellt utan att ens veta om det.

Dagen idag har varit ännu ett steg på vägen mot det slutgiltiga avslutet och det är svårt, mycket svårt.

Jag är hemligt förälskad i Jamie Oliver.

Egentligen vill jag inte erkänna det, men det är faktiskt sant... När jag ser honom laga mat på tv blir jag alldeles salig... Hans passion inför maten han lagar, hans okomplicerade sätt att laga mat och hans pojkaktiga charm får mig fullständigt på fall. Och jag tänker: Anytime, anywhere I´ll marry you... Det är inte många som har lyckats med att få mig att vilja gifta mig. Men genom tv-rutan kan magi uppstå... Och jag är övertygad att J.O. hade känt detsamma bara han hade fått möjlighet att träffa mig. Men jag är ju i grund och botten en sansad kvinna... (Jo, det finns faktiskt de som tycker det.) Jag vill ju verkligen inte att han ska lämna sin fru och sina barn, så därför blir min lott i livet att fortsätta vara hemligt förälskad i Jamie Oliver och framleva mina dagar trånande framför tv-rutan.

Jag var i himlen i veckan...

Spännande tänker säkert många... Nu får vi nog höra någon smaskig historia om någon man... Nej, tyvärr, jag måste göra er besvikna...Vad som fick mig att känna mig som om jag var i himlen var helt enkelt ett besök på Plantagen. Jaha, tänker ni, hur kul kan där vara egentligen??? Himmelskt, svarar jag... I veckan som gick kom nämligen fuchsia- och pelargonsticklingarna till försäljning inför våren. För en stund glömde jag livets alla vedermödor och befann mig i växtrikets himmel...

Behöver jag tillägga att ett antal nya pelargoner och fuchsior fick följa med hem? Det kanske finns ett liv efter detta trots allt?

Jag vill inte vara Stålkvinnan...

Hur jag än gör i mitt liv verkar jag framstå som Stålkvinnan herself... Jag får jämt höra att jag utstrålar sådan styrka och är så lugn och så säker på mig själv och så klok... Ja, jag vet, verkar som värsta skrytinlägget, eller hur? Men jag försäkrar, det är verkligen inte min mening. Jag anstränger mig inte för att framstå som varken stark eller säker, utan behöver i allra högsta grad hjälp och stöd från alla möjliga håll. Däremot är jag kanske inte alltid så bra på att visa att jag behöver hjälp... Jag är så van att klara mig själv att jag inte ens själv fattar att jag behöver stöd och hjälp... Hur ska då andra förstå det, när jag inte själv fattar?

Jag brukar tänka att jag är rätt bra på att ta plats... Jag pratar mycket, skrattar högt och säger ofta vad jag tycker...Men det är när jag mår bra. Mår jag inte bra vill jag oftast inte belasta andra med hur jag mår och följden blir att jag drar mig inom mig själv. Säger inte så mycket, hör inte av mig till människor, stannar hemma... Det får såklart till följd att jag mår ännu sämre...

Så ibland vet jag faktiskt inte vad jag ska göra... Jag har inget större behov av att prata om allt, men jag mår ändå inte bra av att vara för mycket ensam. Och om jag är tillsammans med människor och alla bara pratar på om sitt eget, mår jag ännu sämre. Så hur jag än vrider och vänder på det hela, så blir det inte bra. Kanske bara att vänta ut och hoppas på bättre tider...

Somliga dagar är man bara ledsen...

Ja, tyvärr är det så... Somliga dagar är man bara ledsen... Senaste tiden har jag lagt mycket tid och energi på att få rätsida på allt härhemma. I det ligger naturligtvis också att sortera, sortera, sortera alla gamla pärmar och högar och lådor med allt möjligt i. Skönt tänker ni alla såklart att röja ut all gammal skit. Jag kan inte annat än att hålla med förstås, men det finns en baksida också i att rota runt i allt gammalt. Utan att man vill det trillar man ju över saker som påminner om det förflutna. Fotoalbum, presenter, kort... Listan kan göras lång på ting som kan väcka gamla minnen och känslor till liv. Att se foton från en svunnen tid, då allt var gott och oskuldsfullt, och våra ögon var fulla av glädje och kärlek är svårt. Mycket svårt. Hur det än är så kommer man inte förbi de svåra känslorna, man måste bara gå igenom dem. Somliga dagar är man bara ledsen.

Finns det en högre plan med våra liv och kan den isåfall gå fel?

Personligen tror jag inte att våra liv är förutbestämda. Möjligtvis kan det finnas en högre plan för oss. Jag tror att vi skapar våra liv efterhand med våra drömmar, våra känslor och våra tankar. På så sätt är vi arkitekter av vårt eget livsöde. Men ibland i livet blir det inte som vi har drömt och tänkt och något händer som tvingar oss att ändra riktning. De flesta gånger kan vi kanske titta tillbaka och tänka att det var nog bäst som skedde. Men ibland kommer man aldrig dithän, utan är tvungen att gå vidare i livet med en känsla av att något blev fel och att det borde blivit på ett annat sätt.

Så... Kan "ödet" göra fel? Eller ser man meningen med allt så småningom, fast det i vissa fall kan dröja år innan insikten kommer?