Dare to be honest no matter what...

Det finns nästan inget jag tycker mer illa om än oärlighet. Det finns många typer av oärlighet. Avsiktliga lögner, undanhållande av sanningen, prata bakom ryggen på en människa istället för  att prata med henne, försök att framstå som någon man inte är. Listan kan göras ännu längre, men den springande punkten för mig är att oärlighet sårar mig så otroligt mycket. 

Ärlighet och öppenhet mellan människor bygger autentiska och nära relationer. Om människor inte är äkta mot mig har jag svårt att hitta ett intresse av att skapa en relation till dem. Ännu värre om de inte är ärliga mot mig. Då vill jag helst inte ha med dem att göra, oavsett vilka de är för mig... Vänner, släkt, familj... Det är möjligt att det framstår som oresonligt. Men... Jag är helt enkelt trött på intriger, trött på ytliga samtal och att människor försöker vara något de inte är. 

Jag måste nog ändå bekänna färg...

För det mesta när människor frågar hur jag mår brukar jag vara ärlig och säga som det är. Framförallt det senaste året tycker jag ändå att jag har mått hyfsat bra, men varit otroligt trött och nedstämd ändå från och till. Det är kanske inget jag vädrar titt som tätt till allt och alla. Framförallt eftersom jag numera inte har något alibi för att må dåligt. Jag vet, man behöver inte det, men för några år sedan var mitt liv upp och ner på många sätt... Separation, flytt, förälder som dör,förälder som behöver stöd pga föregående, bilkrångel, husrenovering, överbelastning på arbetet... Listan kan göras ännu längre. Mitt i detta har jag stått nästan ensam. Inga syskon, ingen partner till hjälp... Vänner som hjälper när det krisar såklart, men den närmsta stödnätet har jag inte. 

Jag kan säga att jag har varit nästan i konstant beredskapsläge mellan 2011-2017. Periodvis har jag känt att jag har gått på reserverna och på ångorna av dem till slut. Nu ser livet annorlunda ut och då borde jag väl må bra om jag är normal, eller hur??? Så känns det iallafall. Jag har ju det så bra nu, jag har allt jag vill ha och behöver, så då är det väl inget problem eller? 

Jo, det är det tydligen... Så fort jag blir ledig väller formligen tröttheten över mig, jag blir nedstämd, orolig och ledsen och känner mig väldigt ensam. Jag känner mig totalt utmattad och det enda jag längtar efter är vila. Egentligen är det inget som väller över mig utan finns under ytan under terminerna också, men jag håller ihop mig för att klara av vardagslivet. Det här har egentligen varit så här i flera år och läkarna har velat medicinera flera gånger, men jag vill inte utan hoppas på att det går över. Men hoppet har börjat tryta...

Och till alla er som tycker att jag verkar så glad och positiv när jag träffar er... Det är jag också, jag fejkar inget. Jag älskar att träffa människor och lever upp av det. På grund av detta kan det säkert vara svårt att förstå att jag mår som jag gör. Jag uppskattar verkligen alla er som har sagt/ skrivit till mig att jag kan höra av mig om det är något. Det är bara det att orken finns inte där, och jag vet ibland inte vad jag ska säga om jag skulle ringa...

Ska jag inte tåla mer?

De senaste två veckorna har jag haft en hög arbetsbelastning samt lite privata angelägenheter som har sugit energi. Och... Det ska man väl tåla, eller??? Men sanningen är ju den att det gör jag ju faktiskt inte. Den turbulens, oro och stress jag har haft på olika sätt i mitt liv de senaste åren har tagit ut sin rätt. Jag är helt enkelt betydligt mindre stresstålig och har en lägre arbetskapacitet än för bara några år sedan. Det verkar som om det kommer att ta väldigt lång tid att läka ut de här åren. Om jag någonsin kommer att bli som jag var innan. 

I och med stressen de här två veckorna började sömnen krångla och efter några dagar kom oron och ledsenheten tillbaka som ett brev på posten. Förmodligen bara trötthet och prio nummer ett just nu är att försöka få rätt på sömnen, så hoppas jag det andra ordnar sig på sikt. 

Många är vänliga och säger att jag kan ringa om jag behöver prata... Problemet är att jag har inget att säga... Och man kan ju inte direkt ringa upp och bara vara tyst. Dessutom vet jag aldrig var gränsen går... Många vill hjälpa, men orkar de och vill de när det väl kommer till kritan? När jag inte mår bra orkar jag inte med att känna att jag besvärar eller är en belastning för den andra personen. Då blir ofta konsekvensen att jag försöker klara mig själv. Och hur bra går det? Ensam är stark, eller???

Lovin’ an’ dreamin’

...sjunger de i en gammal sång från 80-talet. Minns inte ens vad sången heter. Boston heter gruppen i alla fall. Jag och barnens pappa lyssnade mycket på den låten, så jag blev lite sentimental och ledsen när jag hörde den på radion idag. Som vanligt fäste sig orden hos mig, som de ofta gör. 

Tankarna började vandra bakåt i tiden. Det blir inte alltid som man har tänkt sig när man är ung. Vi både älskade varandra och drömde om ett liv och en framtid tillsammans. Men det räckte inte ända fram. Och det gör ont... Fortfarande... Och vilka blev lidande? Jo, barnen som inte ens hade bett om att få komma till världen. Det bestämde vi. Och kunde inte sen erbjuda dem en stabil familjebild hela deras uppväxt. 

Men trots det misslyckandet tror jag fortfarande på kärleken och att man ska drömma och tro att det bästa ligger framför oss. Så fortsätt drömma och fortsätt älska... 

Lovin’ an’ dreamin’... 

När jag inte kan säga som det är...

...säger jag ingenting alls. Så sjunger Melissa Horn i en av sina låtar. Som vanligt fäster sig somliga ord och fraser och slår an en sträng djupt inom mig. 

Så kan jag också känna ibland... Dvs att jag säger ingenting när jag inte upplever att det finns utrymme att säga det jag känner. Ofta i livet har jag upplevt att jag känner "fel" eller att jag känner eller reagerar för starkt på saker eller situationer. Tidigare i livet har jag känt mig irriterad på mig själv över detta, men med åren har jag mer och mer accepterat mig själv med de fel och brister jag har. 

Värre känns det när det är tydligt att min omgivning inte förstår eller ens respekterar min upplevelse. Naturligtvis kan det framstå för andra som överdrivna känslor eller reaktioner,  då många människor utgår från sig själva som norm när de reagerar på andra människor. 

När jag märker detta i min omgivning blir jag bara tyst. Ska jag vara ärlig också förbannad innerst inne... För vem har sagt att det "svenska" förhållningssättet är det bästa??? Att vara jämnmodig, slätstruken, konflikträdd och framförallt att inte visa för mycket känslor, och definitivt inte de som är negativt värderade, varför skulle det vara bättre??? 

Jag ber inte längre om ursäkt för mig själv. Däremot blir jag ibland tyst, väldigt tyst... Av hänsyn till alla de som inte klarar av för starka och djupa känslor...