Att bli berörd.

Jag älskar massage. Ja, att bli masserad såklart inte att massera. Att en annan människa arbetar med min hud och mina muskler och jag får bara ta emot. Att bli berörd är nog det som vi alla längtar efter. Bli kramad och smekt av någon som tycker om oss och i bästa fall kanske älskar oss. För de flesta människor är det en livsnödvändighet att bli fysiskt berörd. Själv är jag närmast beroende av kramar och försöker desperat att inte limma på mina barn för mycket nu när jag inte har någon man i mitt liv...

Lika viktigt som att bli fysiskt berörd är det att bli emotionellt berörd. Men ibland undrar jag om det inte är svårare för oss att tillåta oss att bli känslomässigt berörda än att låta oss bli fysiskt berörda. Att bli emotionellt berörd innebär ju att man måste släppa taget och låta sig svepas med av känslorna. Det kräver en viss inre trygghet att göra det. Men vågar man släppa kontrollen och låta sig bli berörd av något... av kärleken, av musíken, av Gud... så är upplevelsen större än man kanske hade vågat drömma om...

Alla män lämnar mig...

Ja, det är faktiskt sant. Förra och förrförra veckan hade jag huset fullt av män. Snickare, elektriker och en snubbe från Anticimex som skulle trygghetsbesiktiga mitt hus och hade synpunkter på allt möjligt. Men denna veckan har allihopa lämnat mig... Just nu sitter jag och funderar på vad jag ska hitta på för jobb som gör att huset åter igen fylls av... ja, just det... MÄN!

En kantors irrfärder i Köpenhamn

Idag var den stora dagen för kyrkomusikerutfärden till Köpenhamn. Den började seriöst och bra med studiebesök på det nýa operahuset i Köpenhamn, men efter det gick det snabbt utför. Redan när vi kom ut från operan började det pratas om öl... och mat naturligtvis. Med raska steg begav vi oss till fots in mot centrum i jakt på en lunchrestaurang. Inga restauranger i sikte fanns, så vi gick in på närmsta ölhak för att stärka oss. Så småningom hittade vi en härlig restaurang med vegetarisk buffé och med lite mer öl till smakade det utmärkt.

Efter lunchen tog vi tåget till Vallby där vi skulle titta på en orgel. Vår kära ordförande och tillika reseledare hade köpt tågbiljetter som verkade väldigt dyra för den korta resan. På något sätt blev det en fix ide för honom att kolla om det var rätt biljetter, så han frågade alla vi stötte på vad det borde ha kostat att åka tåg från Köpenhamn till Vallby. Och jag lovar han kommer att drömma om det inatt. Väl framme vid Jesuskirken upptäckte vi att vi var över en timme för tidiga. Vi skyllde det på språkförbistringen, men det var nog inte hela sanningen då organisten var svensk!!! Vad skulle vi då göra?? Ja,ett gemensamt intresse är ju att äta och dricka, så cafe latte och kaka intogs i solskenet på ett café.

När det väl var dags att kika på orgeln, visade det sig att organisten där var nästan besatt av orglar och hade fyllt kyrkan med såväl stora som små orglar. Fantastisk kyrka och fantastiska orglar. Sen var det dags att bege sig till Sverige igen efter en rolig och intressant dag i Köpenhamn.

Jag har visserligen inte världens äldsta yrke, men...

...idag kändes det som om jag har världens bästa yrke. Jag har idag spelat på fyra gudstjänster i tre kyrkor. Två dopgudstjänster, en högmässogudstjänst och en familjegudstjänst. Så många möten med så många människor... man kan inte annat än känna sig priviligierad. Jag känner enorm glädje över att få syssla med det jag älskar, nämligen musik och att dessutom få möta alla dessa människor. Underbart!!

Men ändå, mitt i all denna glädje... det stora vemodet. En sådan underbar dag som idag... om jag hade varit ledig och levt med min familj fortfarande hel. Då hade vi med all säkerhet åkt upp till Göinge och plundrat skogarna på alla kantareller som fanns och sen hade vi åkt hem och ätit upp dem och naturligtvis grillat något gott. Jag hade druckit ett glas rött och de andra hade druckit Coca-cola...

När man lämnar någon eller något ska man komma ihåg att man lämnar inte bara det svåra bakom sig utan man lämnar också det goda...

Jag får nervsammanbrott på Bauhaus!

Häromdagen begav jag mig till det stora byggvaruhuset Bauhaus för att kika på golv. Mycket målmedveten stegade jag in och hittade faktiskt golven ganska omgående. Det fanns oändliga mängder golv i olika prisklasser och jag överdriver inte om jag säger att jag kände mig fullständigt vilsen bland alla dessa golv. Hur ska man kunna veta vad det är för skillnad mellan ett laminatgolv för 44:- kvadratmetern och ett förr 299:-? Vad göra? Jo, jag ryckte såklart tag i första bästa försäljare som gick förbi och lät honom undervisa mig om allt man bör veta om golv. Efter en lång stund såg han trött ut och då insåg jag att jag var tvungen att mot min vilja låta honom gå. Nåja, nog om golv.

När jag hade tittat på golv fick jag för mig att titta på plastmattor, men innan jag hittade dem så kom jag på att jag nog behöver en ny brevlåda. Tänk det finns också på Bauhaus. Kanske skulle jag köpa en sån, tänkte jag plötsligt... Men se där finns ju lampor... Det behöver jag ju också... För att inte tala om toasitsen jag köpte på IKEA, som gick isönder meddetsamma... På Bauhaus finns hela 35 stycken att välja på... Om man nu inte har beslutsångest redan innan... Efter det såg jag billiga plastbackar som passar till rytminstrumenten på jobbet. De som jag ska sortera någon dag, när jag får tid...

Behöver jag säga att min hjärna vid det här laget var totalt sönderkokt av alla intryck och alla möjligheter som det här varuhuset erbjuder. Jag gick därifrån utan att ha köpt något, men uttorkad och med alldeles för lågt blodsocker. Ett gott råd: Ska ni till Bauhaus så drick Red Bull och ät en rejäl middag först, så ni står er och inte får nervsammanbrott.

Hjälp min dotter är en shopoholic!!!!

Idag fick jag något bekräftat som jag länge har misstänkt. Min dotter är en shopoholic. Ja, jag håller med. Det låter som en dålig amerikansk realityserie... Men det är svensk verklighet.

Idag åkte jag och dottern iväg till årets händelse. Sonen valde bort detta och ville leka med en kompis. I efterhand förstår jag honom, då han kanske anade vad som skulle hända. Årets händelse är loppmarknaden i Västra Torup. För er som inte vet var den orten ligger, så kan jag upplysa om att den ligger mitt emellan Tyringe och Perstorp. Om ni inte känner till de här orterna heller, så råder jag er att ringa till er geografilärare i grundskolan och klaga på att ni fick bristfällig undervisning.


Nåja, när vi kom till loppmarknaden idag hann vi inte mer än av bilen så fick dottern något vilt i blicket. Hon började vrålshoppa direkt i leksaksståndet och fortsatte sen bland prydnadssakerna. När jag inte ville betala mer så lyckades hon övertala sin mormor att betala. Och det var ju inte så svårt...


Behöver jag säga att bilen var överfull när vi åkte hem...

En känsla av sammanhang.

I lördags kväll somnade jag med ett leende på mina läppar och mitt emellan de två viktigaste personerna i mitt liv, nämligen mina barn. Innan på dagen hade vi varit på släktträff i Helsingborg och träffat min pappas syskon med familjer. Så roligt att ses igen och så mycket att prata om. Trots att det går i vissa fall många år mellan mötena med en del i familjen går det inte att ta miste på kärleken och värmen som fyllde min fasters hus i lördags. Jag är glad för och glad i min stora familj. Det är nära till skratt men också nära till gråt. Ibland känner någon att man måste ryta till och det är också ok, då banden är starka och klarar utmaningen i ärligheten. Att uppleva allt detta och känna sig omsluten av värme och kärlek helar mitt såriga hjärta och ger mig något jag behöver mer än någonsin...

En känsla av sammanhang.

Tänk om jag hade varit Julia Roberts...

Då hade jag kunnat gå på gatan som en "Pretty Woman" och plötsligt träffa en mångmiljonär som ville gifta sig med mig. Vid altaret hade jag övergett honom och blivit en "Runaway bride" och sedan stuckit iväg till "Min bäste väns bröllop". När jag sen inte lyckats stjäla brudgummen från bruden hade jag besökt en bokhandel i "Notting Hill". Till slut hade jag gett mig ut på en resa för att finna "Kärleken, lyckan och meningen med livet".

Nåja, nu är jag inte Julia Roberts, men mitt liv är tämligen händelserikt ändå och vem vet... Kanske kommer någon att göra film om allt som har hänt i mitt liv en dag...