De skrämmer mig nästan...

Jag har varit inne på det tidigare... Det finns inget som rör och berör mig så som dofter och musik. Ibland går jag ute i min trädgård, där jag omedvetet och ibland medvetet har planterat mängder med doftande perenner och buskar, och bara går på "doftpromenad"... Oftast är de här promenaderna fyllda av njutning, men ibland måste jag värja mig... Dofterna slår an strängar hos mig och väcker känslostormar jag nästan måste fly undan... Ibland bara luktar jag lite snabbt på något och skyndar mig sedan vidare. För det mesta, men inte alltid, klarar jag av de känslor som vaknar till liv...


Likadant är det med musiken... Musiken som är mitt syre, musiken som flyter i mitt blod, musiken som är mitt liv... Jag brukar ibland avundas människor som har musiken som hobby. De pratar om sitt musicerande med en entusiasm som jag inte riktigt har... Men å andra sidan lever jag mitt liv i musiken och med musiken varje dag... Musiken har liksom dofterna en besynnerlig förmåga att beröra min själ på djupet. Vissa dagar kan jag helt enkelt inte lyssna på viss musik, utan måste byta musik om känslorna riskerar att svämma över i kroppen...


För det mesta välkomnar jag dessa känslostormar. Mina känslor är viktiga för mig och är en stor källa till glädje och njutning, men ibland... Bara ibland, måste jag värja mig för dem...

Jag var i himlen i veckan...

Spännande tänker säkert många... Nu får vi nog höra någon smaskig historia om någon man... Nej, tyvärr, jag måste göra er besvikna...Vad som fick mig att känna mig som om jag var i himlen var helt enkelt ett besök på Plantagen. Jaha, tänker ni, hur kul kan där vara egentligen??? Himmelskt, svarar jag... I veckan som gick kom nämligen fuchsia- och pelargonsticklingarna till försäljning inför våren. För en stund glömde jag livets alla vedermödor och befann mig i växtrikets himmel...

Behöver jag tillägga att ett antal nya pelargoner och fuchsior fick följa med hem? Det kanske finns ett liv efter detta trots allt?

Visst gör det ont när knoppar brister...

Idag har jag varit ute och planterat lökar... Ja, jag vet... Ännu ett bevis på min konstighet!!! Jag menar vem planterar lökar dagen innan nyårsafton??? Jo, jag, som beställde dem försent och sen kom frosten tidigt... Jaja, det gick ju bra såhär också.

Under tiden jag gick runt in trädgården och puttade ner hundratals lökar slog det mig att nu går det ju mot ljusare tider igen och allt börjar om... Snart dags att så fröer, snart knoppas det och allt blir grönt igen. Ett mycket påtagligt bevis för detta är min röda julrosor som knoppas nu och snart slår ut! Underbart att se tyckte jag. Även på andra växter kunde jag se begynnande knoppar. Detta kom mig osökt att tänka på Edith Södergrans dikt:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Hon har som ingen annan fångat i ord precis vad det handlar om i livet. Att förändring gör ont, är svårt och att man många gånger tvekar och är rädd. Men när man låter sina knoppar brista och vågar förändringen till sist kan man inget annat än att sätta sin tillit till livet.

 

 

 

Har jag gjort rätt eller har jag gjort fel?

Ett par dagar nu har tvivlet gnagt i mig... Gjorde jag rätt som lämnade... Skulle jag kämpat hårdare för att få bo kvar i huset där jag har investerat så mycket av mitt hjärta och min själ? "Whereever I hang my hat that´s my home" brukar man ju säga, men så känner inte jag... Det jag känner är att jag var tvungen att lämna den gård och den trädgård som jag såg som mitt paradis på jorden och att nu är det bara att börja på nytt igen med ett nytt hus och en ny trädgård... Ocvh somliga dagar känns det bara som om jag inte kommer att orka... Och jag längtar tillbaka... Tillbaka till mitt gamla hus och min gamla trädgård där jag var hemma och trygg...

Och nu står det gamla huset tomt och obebott och ingen som fyller det med liv och glädje. Min trädgård är vanskött och liknar numera en djungel. Portarna på uthusen är sönderbräckta och hänger på trekvart och ogräset på innergården växer manshögt... Och inom en snar framtid kommer gården att säljas på auktion där människor kommer att sitta och buda... Bara tanken på detta får mig att vilja kräkas...

Så jag vet inte... Har jag gjort rätt eller har jag gjort fel?

En självmordsbenägen groda bor i min trädgård.

Häromdagen skulle jag klippa gräset och naturligtvis startade jag i vanlig ordning gräsklipparen. Döm om min förvåning när en slemmig liten sak hoppar fram under gräsklipparen. Jag lutade mig fram och kikade ner i gräset. Där satt en lite förskrämd groda, som tydligen bosatt sig under gräsklipparen. (Ja, jag vet, man ska inte låta den stå ute när det regnar, men nu blev det så...) Jag tänkte såklart att det var tur att den inte blev skadad när jag drog igång gräsklipparen. Vidare tänkte jag att jag får akta så jag inte kör på den när jag ska klippa gräset. MEN, det visade sig nästan vara en omöjlighet... Hur jag än körde gräsklipparen i trädgården, så lyckades grodan hoppa framför den åtskilliga gånger. Till slut började jag fundera över om den gjorde det med vilje... Den hade kanske helt enkelt tröttnat på sitt torftiga grodliv och såg sin chans att avsluta sitt lidande genom att kasta sig framför gräsklipparen... Så irriterad den måste ha blivit när jag gång på gång väjde för den! Men hursomhelst så lever och frodas grodan i min trädgård ännu, men jag är fortfarande övertygad om att den är självmordsbenägen...