Våga vara hudlös

Jag föddes in i den här världen med tunn hud och med tillit till den värld som bett mig komma till. Med åren blev jag varse att världen var mer hotfull och opålitlig än jag först hade trott. För varje år som gick blev jag mer och mer tjockhudad och det blev svårare och svårare att hitta in till den jag egentligen var. 

Med åren började min tjocka skyddande hud kännas mer som en mur mot omvärlden och mot mina medmänniskor. Ensamheten var ett faktum. Livet hade lärt mig att jag bara kunde lita på mig själv och till syvende och sist bara hade mig själv när det väl gällde. 

Som ung vuxen började jag förstå att det var kanske inte så här livet skulle levas. Framförallt var det ett kärlekslöst sätt att leva och glädjen lyste med sin frånvaro. Någonstans började min hjärna fundera över om jag kanske skulle försöka ändra mitt förhållningssätt till livet. Låta murarna falla, använda lite själslig peelingkräm på min tjocks hud och se vad som hände. 

Men det var svårt, nästan omöjligt efter så många år i samma hjulspår att ändra ett levnadssätt. Jag insåg att det skulle behövas år. År av träning på att leva. Leva nära livet, mina medmänniskor och mig själv. 

Så fick det bli. Det är vad jag har sysslat med de senaste 35 åren. Tränat på att leva, hudlöst, nära livet. Och… Får jag säga det själv så har jag blivit ganska bra på det. Så: mitt råd till dig: våga vara hudlös. 

Ytligheten sårar ibland...

Jag är nog lite udda, men jag tycker att ytliga relationer är meningslösa. Många tycker säkert att det låter konstigt. Man kan ju inte ha djupa relationer med alla. Nej, det kan man såklart inte. Men man kan ha mer eller mindre autentiska relationer med andra, dvs man visar mer eller mindre av vem man egentligen är. Det är det jag menar, jag är inte intresserad av icke autentiska relationer. 

Jag vill ha relationer där människor kan visa vilka de är, berätta vad de drömmer om, vad de brinner för, vad som gör dem ledsna eller glada etc. För att vi ska kunna bemöta varandra med en sådan öppenhet krävs också att vi vågar vara autentiska själva dvs. visa vilka vi är. För detta krävs mod och sårbarhet. 

Enligt min mening går många människor omkring i relationer där ytan ibland blir viktigare än djupet just pga av rädslan för att vara autentisk. För vad händer då? Blir vi mottagna med kärlek som de ibland sköra och sårbara  individer vi är? Eller blir vi kanske inte ens sedda fast vi försöker... 

Hon talar om balans..

För några månader sen hade jag ett samtal med en mycket god vän, som jag ärligt talat inte känt så förfärligt länge... Men vad spelar väl tiden för roll när man finner varandra? I alla fall så sa hon en sak som bet sig fast hos mig... Det är så viktigt för mig att ha balans... Självklart kan man ju tycka... Det strävar vi väl alla efter??? Jo, det gör vi kanske, men hur lyckas man egentligen? Hennes ord klingade kvar länge i mig och gör så fortfarande... 

Nog är väl balans viktigt för mig också, men hur viktigt egentligen? Och vad gör jag för att uppnå balans? Viktigt att poängtera att uppnå balans handlar absolut INTE om att leva det perfekta livet. Att uppnå balans handlar snarare om att hitta till ett sinnestillstånd där man har ro i själen, är närvarande i nuet och upplever en acceptans av det innevarande ögonblicket.

Efter lite funderande kom jag snabbt fram till att min goda vän är bra mycket bättre på att hitta sin balans än jag är. 

Mitt liv är fyllt av alldeles för mycket görande och alldeles för lite varande... Frånvaron av glädjeämnen och livsnjutning är påtaglig och leder ofrånkomligt till ett glädjelöst liv... 

Ja, ja, ja... Jag kan riktigt höra alla protestrop... "Vad menar hon??? Hon som gör så mycket roligt hela tiden... Så otacksamt..." Ja, jag gör roliga saker, men de är faktiskt förhållandevis få jämfört med alla plikter och måsten som faktiskt finns i mitt liv just nu... Och faktiskt är det så att roliga saker inte blir så roliga om man är helt uttröttad...

Så nog finns det all anledning för mig att fundera över balansen i mitt liv...

Jag har slutat be om ursäkt...

Tidigare i mitt liv kände jag mig alltid lite dum och fel på något sätt, när jag reagerade starkt och mycket på saker... Men efter hand som åren har gått har jag kommit till den punkten i livet att jag i mångt och mycket accepterat mig själv som jag är... Fortfarande ställer jag ganska höga krav på mig själv, men det jobbar jag dagligen med att komma ifrån... Men när det gäller mina känslor och styrkan och djupet i dem så ber jag absolut inte om ursäkt längre... Så många gånger jag har fått höra: "Ta det inte personligt..." Men hur ska man ta det då? Självklart så inbillar jag mig inte att allt andra människor säger handlar om mig för den skull, men visst ska man ta saker till sig och förhålla sig till det på ett personligt sätt... Om  man alltid låter saker rinna av sig som vatten på en gås eller förhåller sig till det som händer på ett intellektuellt, analyserande sätt tror jag inte riktigt man lever fullt ut...


Själv lever jag gärna med mina känslor, i mina känslor, men inte alltid nödvändigtvis efter mina känslor... Det är stor skillnad mellan att erkänna sina känslor och acceptera dem och att agera utifrån dem. Många gånger kan vi känna känslor som kan vara direkt olämpliga i vissa sammanhang att agera ut... Men det innebär inte att det är något fel i känslorna i sig utan bara de handlingar de ibland kan leda till.


Personligen älskar jag mina känslor... Ja, den mesta tiden alltså... Men... Lever man vidöppet med hela sin kropp och själ får man tåla en del också... Det är inte alltid det är uppåt, men så är det ju...


Någon sade till mig i somras att jag skiftade snabbt i stämningsläge... Jag upplever mig inte själv så, att jag skiftar väldigt snabbt alltså... Visst har jag känslor, mycket känslor, starka och djupa... Men de skiftar inte så hemskt snabbt faktiskt... Även om... Varför skulle det vara ett problem?


Nej, jag är fast övertygad om att känslorna är våra vänner och fungerar som budbärare från själen, när vi inte riktigt vill lyssna...


Så mitt råd:(fast jag inte alltid är så bra på det själv) Stanna upp, känn efter och lyssna inåt... Dina känslor vill kanske säga dig något...

Tröttare än jag verkar...

Tyvärr blir detta nog ett tråkinlägg... Men känner att jag måste skriva av mig lite... Jag känner mig oerhört trött... Trött långt in i märgen... Känner mig ofta rastlös, orolig i kropp och själ utan någon uppenbar anledning... Aha, tänker många nu... Hon är deprimerad eller utbränd och begriper det inte... Jodå, jag begriper visst det, och jag förstår om jag förvirrar många med detta, för det märks säkert inte så mycket på mig... Jag älskar människor, jag älskar att prata med människor och att bara vara tillsammans... Det gör mig så glad med alla härliga människor jag möter varje dag i mitt liv... Jag tror att den här glädjen jag upplever med människor och av människor döljer det faktum att jag är uttröttad och slutkörd i grund och botten. Dessutom älskar jag mitt liv precis som det gestaltar sig just nu... Kanske är det så att både glädjen samvaron med alla människor i mitt liv ger mig och kärleken till livet, skuggar det faktum att jag är så utmattad av allt som har hänt mig de sista åren... Kanske döljer min trötthet både för mig själv och andra...


Min kloka pappa sade till mig idag återigen:" Maria, du vill för mycket...". Det var inte första gången han sade så till mig kan jag avslöja... Det irriterar mig att behöva erkänna att han såklart har rätt... Jag bränner inte ut mig på grund av rädsla för att inte motsvara andra människors förväntningar... Jag bränner mitt ljus i båda ändar för att jag vill leva... Leva så mycket jag kan i varje sekund och leva livet fullt ut... With no regrets... Och jag vet... Det kan bli för mycket av det goda också... I Olle Adolphsons sång "Trubbel" går en versrad så här:" och aldrig nekat mig det ena eller andra"... Passar oerhört väl in på mig... Jag har oerhört svårt att säga nej till något jag vill göra... Tyvärr bestämmer hjärnan ibland att jag vill saker och har inte snackat sig samman med min kropp och min själ om de också är med på tåget... Ibland vill hjärnan saker som själen inte riktigt mäktar med... Min själ är vis och klok och vet allt, men min hjärna är ibland ung, omogen och djärv... Så... Där är jag just nu... Med en själ som behöver vila... Och en hjärna som vill en massa hela tiden...


Så om jag verkar något ofokuserad om någon träffar mig den närmsta tiden, så ta det inte personligt... Det är bara min själ och min hjärna som desperat försöker samarbeta och surfa på livets vågor...

Egentligen finns det bara två vägar att gå...

Det sägs att vi handlar ursprungligen utifrån två känslor. Vi handlar utifrån rädsla eller utifrån kärlek. Konstigt kan man tycka när man hör det för första gången, men tänker man efter är det sant. Vi vet oftast själva när vi handlar av kärlek, men kan vi identifiera när vi handlar av rädsla? När vi blir arga, sårade, kränkta... Handlar det verkligen om rädsla? Ja, i grund och botten gör det faktiskt det. Många av de känslorna grundar sig i rädslan att inte bli sedd och att inte bli älskad för den man är...

Så egentligen har vi bara två val att göra när det gäller att förhålla sig till livet. Vågar vi nalkas livet med kärlek eller är vi rädda?

Jag valde för många år sen kärlekens väg... Det innebär inte att jag aldrig är rädd. Det innebär inte hellre att jag alltid lyckas välja ett kärleksfullt förhållningssätt i en situation. Det innebär bara att jag tänker försöka göra mitt bästa för att föra in mer kärlek i världen för mina medmänniskor och mig själv och att jag försöker tolka varje händelse i mitt liv med kärlek. 

Så hur väljer du? Väljer du rädslans eller kärlekens väg?

Det är viktigt med ett bra avslut del 2.

Ja, jag kände att jag inte hade sagt allt när det gällde det här med avslut... Problemet för mig är kanske inte som många tror att jag har problem att gå vidare och att avsluta. Problemen tycker jag är hur man förhåller sig till de personer man inte kan lämna bakom sig, utan är tvungen att fortsätta ha någon form av relation till. Man kanske har haft en konflikt eller har någon blivit djupt sårad eller har något annat svårt hänt. I svåra situationer i livet väljer människor olika sätt att förhålla sig till det som händer. En del möter situationer med öppna ögon och öppet hjärta och vet att man måste "ta tjuren vid hornen" och ta sitt ansvar för det som hänt. Andra människor väljer att låtsas som om inget har hänt och tror att allt ska lösa sig om man bara låter tiden gå. Personligen försöker jag att "ta tjuren vid hornen", men lyckas såklart inte alltid. Men jag har en stark tro på att om man ska kunna gå vidare i livet efter svåra upplevelser kan man inte gömma undan sina känslor. De måste fram i ljuset och man måste leva med dem. Först då kan man bearbeta dem och det svåra som hände. Gömmer man undan dem tar det längre tid att komma över något och det blir svårare att gå vidare.

Personligen har jag svårt för när människor låtsas som om inget har hänt och sätter upp en fasad efter det. Jag kan inte låtsas och får svårt att förhålla mig till fasaden. Och ibland, men bara ibland behöver man kanske en av de här fasadmänniskorna för att kunna göra ett bra avslut...

Det är viktigt med ett bra avslut.

Det låter överpräktigt, jag vet. Som en plattityd eller en klyscha egentligen. Men inget kan vara mer sant. För att kunna gå vidare i livet efter svåra upplevelser måste man kunna göra att bra avslut. Det är inte alltid det lättaste. Om det handlar om relationer så krävs det naturligtvis att alla inblandade i situationen är beredda att ta ansvar för sina handlingar. Det innebär ibland att konfronteras med sig själv och med andra och att inse att man har sårat någon eller orsakat smärta eller problem för dem. Det är inte lätt och kräver mod och självinsikt att våga göra detta.

Personligen kan jag klara ut många svåra situationer i livet och komma ut något tilltufsad på andra sidan. MEN det jag inte klarar och som sårar mig över allt annat är när man försöker lägga locket på en svår situation och låtsas som om inget har hänt. Att tro att om bara tiden går så kommer allt att självläka är naivt. Hur gör man då ett bra avslut med en människa som stoppar huvudet i sanden? Jag vet faktiskt inte, men på något sätt går man vidare. Men en sak är säker. Relationer självläker inte. Jag skulle snarare säga att de djupfryser om man inte reder ut det som gick fel.

Lämna eller lämnas.

Det finns bara en sak som är svårare än att bli lämnad, och det är att lämna. Hela mitt liv har jag varit livrädd för att bli lämnad. Många gånger har jag kunnat göra vad som helst för att inte bli lämnad. I min vildaste fantasi har jag inte ens kunnat tänka mig hur det skulle vara att lämna, då jag sällan har lämnat någon eller något. Märkligt kanske det kan tyckas. Men jag arbetar länge på samma ställen, flyttar inte gärna och lämnar aldrig någon människa. Som vän är jag oftast trogen och lojal och har flera vänner jag har haft sen barnsben.

MEN för ett år sen kom jag till en punkt i livet då det vara nödvändigt att lämna. Jag lämnade min dröm om familjen, mitt hus, min trädgård och egentligen hela det liv som jag har byggt på i närmare 43 år. Nu står jag här mitt i nybyggarland, där jag har mutat in ett nytt stycke mark och undrar... Hur ska det gå?

Jag är förförd av Paulo...

Ja, det är sant. Jag är förälskad i och förförd av Paulo. Nu förstår jag att alla gör sig bilder av en passionerad, muskulös, snygg brasilianare som jag har träffat på något romantiskt mystiskt ställe. Tyvärr är det ju inte så det är... ( Även om man hade önskat att det var så.) 

Den Paulo jag pratar om är författaren Paulo Coelho. Jag vill knappast erkänna det men jag har inte läst något tidigare av honom. Inom mig har jag dock alltid vetat att om jag läste någon av hans böcker så skulle det ge mig oerhört mycket.

Jag har ju haft förmånen att bli medlem av en bokcirkel och i väntan på att läsa om upptäckten av currywursten, så sträckläste jag "Valkyriorna" av Paulo Coelho häromdagen. Jag kan inte säga annat än att alla mina förväntingar infriades och jag längtar tills jag kan läsa nästa bok av honom.

Så mitt boktips till er inför det nya året är: "Valkyriorna" av Paulo Coelho. Återkom gärna med vad ni tyckte om den. Jag lämnar er idag med ett citat av ovan nämnda författare:

"Det finns bara en sak som kan hindra oss från att förverkliga våra drömmar: Våra egna rädslor."

Jag hade en blogg en gång...

Jag måste faktiskt erkänna att jag nästan glömt att jag hade en blogg en gång. Ja, jag vet, det låter lite rubbat att glömma att man har en blogg. Men de senaste veckorna har varit hysteriska och jag är så trött på mig själv ibland att jag driver mig själv så hårt. De kära människorna som troget läser min  blogg, och det är faktiskt förvånande många som läser trots att jag för det mesta inte alls är så kul utan mest gnäller och är mörk och tråkig. Jag förstår att de trogna läsarna tröttnar när jag inte skriver på nästan en månad. Men personligen  är jag glad att jag har överlevt senaste tiden. Att jobba arton dagar i sträck är inget jag rekommenderar. Kanske jag liksom så många andra skulle ge mig själv ett nyårslöfte. Det skulle nog låta ungefär så här:

"Jag lovar dyrt och heligt att från och med 1/1 2012 inte ställa så höga krav på mig själv, att inte pressa mig själv till bristningsgränsen utan istället ta dagen som den kommer och ta allt som händer med en klackspark."

Tror ni jag lyckas? Det återstår att se... Mina förväntningar på 2012 är skyhöga iallafall... Det sägs ju att man ska förvänta sig det bästa, så kommer det att infrias...

Shit happens eller finns det en mening med det som sker????

Ja, det är en fråga man kan ställa sig om och om igen. Många tror inte det finns något utöver det man ser och att allt är en slump. En del tror att allt som händer är förutbestämt och att man inget kan göra. För egen del tror jag på den fria viljan och att vi har möjlighet att göra det bästa av de förutsättningarna vi får med oss på färden. Varför möter vi ibland så mycket svårigheter då? Jo, min övertygelse är att vi i alla situationer har något vi kan lära och utvecklas av. Många gånger ser vi inte förrän efteråt vad läxan var, men när vi väl kommit ur situationen är vi oftast starkare och visare.

Ofta får man många fina råd när man har det jobbigt, men det är inte alltid det bästa att följa andras människors råd. För det mesta känner man själv i sitt hjärta vägen man bör vandra. Var och en har sin egen väg att gå och sitt eget kors att bära. 

Bägaren har runnit över

Egentligen är jag nog väldigt svår att förstå sig på... Jag kan ta mycket skit från människor, vara väldigt flexibel och ge mycket av mig själv.Så fortsätter jag oavsett vad som händer... Men sen en dag händer något som får bägaren att rinna över. Detta hände mig igår. Och när bägaren rinner över, så rinner den över ordentligt. Jag blir jätteledsen, jättearg och oerhört besviken. I de allra flesta situationer och människor investerar jag mycket energi, engagemang och generositet. När jag inte sen får detsamma tillbaka blir jag enormt besviken. Men man kan aldrig ändra en annan person. Andra människor har rätt att välja sitt sätt att förhålla sig till saker. Och jag har rätt att tycka vad jag vill om det. Den enda personen jag kan förändra är mig själv, men vad ska jag förändra? Ska jag bli mindre energisk, engagerad och generös? Eller hur ska jag hantera de här besvikelserna som kommer då och då? Eller kanske går de inte att undvika utan är en del av livet?

Till alla mina medresenärer...

För ungefär 1½ år sedan sa min kloka pappa en sak till mig som jag lade på minnet. Ja, han är faktiskt klok ibland, även om jag många gånger under min uppväxt och min vuxna tid har undrat om han är riktigt klok.... Han sa: " Sitt still i båten, så går den själv i hamn". Ovanligt för honom att säga så, då han liksom jag och en del andra Jönssons gärna springer i förväg och stångar pannan blodig för att lösa något som hade löst sig med tiden ändå. Vad han menade med att säga så, var att jag skulle inte oroa mig för mycket utan att vägen man ska vandra visar sig med tiden.

Allt eftersom tiden har gått har det visat sig att jag har haft medresenärer i min båt. Mina medresenärer har hjälpt mig att hålla båten på rätt köl när det har stormat som mest. Jag har fått omslutas av oändlig omtanke och kärlek privat men också på jobbet. Samtal, SMS, epost, kramar och mera samtal.... MEN när det väl gäller så vem måste styra båten??? Jo, det kan bara jag... och den känslan av ensamhet som kommer då är oändlig...

Så jag är oerhört tacksam över alla mina medresenärer...

Att inte lyssna inåt...

För ett par dagar sedan skrev jag om det jag kallar kroppens sanning och om vikten av att lyssna inåt. Jag tror att om man ska leva livet fullt ut behöver vi ha balans i kropp och själ. Genom att lyssna på våra kroppar och vara uppmärksam på de signaler vi får från dem och från vårt inre kan vi upprätthålla en god kontakt mellan kropp och själ. Varför är det så viktigt då? Jo, jag är övertygad om att vägen till ett rikare, fullödigare liv går genom att utvecklas som människa och att just lyssna på de signaler som kommer från kropp och själ. Om vi inte har en god kontakt däremellan går vi miste om viktig information om hur vi känner, hur vi tänker, hur vi förhåller oss... Det vet man väl, tänker du. Nej, jag tror inte vi alltid är medvetna om allt. Det som är obekvämt och svårt tränger vi ofta undan och tar inte itu med. Om vi har en god kontakt mellan kropp och själ har vi lättare att arbeta med det som är jobbigt för oss och kan på sikt lösa våra problem. Många menar att det är först när vi möter svårigheter i livet som våra inre sår kommer till ytan och har möjlighet att läkas. I de situationerna är det viktigt att kontakten mellan kropp och själ finns där.

Vad händer om vi inte lyssnar inåt då? Om vi känner sorg och smärta över något och väljer att inte möta det utan"stoppa huvudet i sanden"? Jag tror att för det första missar vi tillfällen att utvecklas som människa och för det andra tror jag att problemen kan sätta sig i kroppen. Vi får kanske kroppsliga symptom som migrän, ryggvärk etc. eller kanske vi blir nedstämda och deprimerade. Den största faran med att trycka undan sorg och smärta är nog ändå den att förr eller senare kommer det som vi tränger undan att komma upp till ytan igen. Då kan det komma upp utan förvarning  i situationer vi minst anar det. Det blir svårt att hantera och vi vet inte varför vi reagerar som vi gör.

Nej, våga se livet i vitögat och lev mitt i stormens öga. Belöningen som väntar när stormen har bedarrat är rikare än vi kan förställa oss...

Längtan efter liv...

Nästa vecka ska jag åka med jobbet på de årliga planeringsdagarna. I  år drabbar vi Skanörs gästis i två dagar. Ja, det heter planeringsdagar, men i själva verket gör vi inget annat än äter gott, dricker vin och badar bubbelpool... Nej, jag skojar bara... Jag tänkte att jag får kanske förtydliga det så ingen anmäler oss för Skatteverket, Lunds stift eller någon annan instans som kan tänkas ha synpunkter.

I själva verket är vi ganska seriösa när vi åker iväg allihop för att planera och reflektera tillsammans. Det vill säga alla utom jag... Jag gör vad jag kan för att allt ska bli mer oseriöst...

Varje år får vi dessutom träffa en medbjuden föredragshållare som ska inspirera oss på olika sätt. Rubriken årets gäst har valt är just: "Längtan efter liv". Jag tycker att det är en så vacker formulering. Jag älskar ordet "längtan" och "längtan efter liv" kan innebära så mycket. 

Att få kontakt med sin inneboende livskraft och att leva livet fullt ut är väl egentligen vad livsresan går ut på. Varje individ har sin resa att göra för att komma i kontakt med sin livskraft och bli den man är ämnad att vara. Vi bär hela livet inom oss, bara vi vågar tro det...

Kroppens sanning

Jag läser en bok just nu...Ja, jag vet föga överaskande... Det handlar om våra inre övertygelser och hur vi skapar våra liv utifrån dem. Våra inre övertygelser är till största delen omedvetna och formas innan sju års ålder då hjärnan tar in all information utan någon form av kritisk granskning. Allt vi hör då tar vi till oss som sanningar. Utirfrån dess tidiga omedvetna övertygelser gör vi sedan val i livet som skapar vår livssituation. Våra övertygelser ligger också till grund för vad vi förväntar oss av livet och av andra människor. Har vi fått kärlek och bekräftelse tidigt i livet förväntar vi oss att få det senare också och gör val som leder till att vi lever ett liv där vi får våra förväntningar uppfyllda. Har vi däremot tidigt blivit berövade kärlek och bekräftelse och kanske då tror att vi inte är värda det, kommer att att göra val som leder till att vi upplever just detta.

Ja, detta låter ju deprimerande om man nu inte tycker sig ha haft en perfekt barndom. Kommer då hela livet att bli präglat av de första sju åren eller kan man ändra sina inre mer eller mindre omedvetna övertygelser? Ja, självklart kan man det. Själva nyckeln är just att avslöja de omedvetna övertygelserna och göra dem medvetna. Först när vi är medvetna om våra inre övertygelser kan vi börja förändra dem. På så sätt förändrar vi även våra liv, eftersom vi då kommer att göra andra val grundade på våra nya övertygelser.

Hur avslöjar man då sina omedvetna övertygelser? Ja, en väg in är våra känslor och vår intuition. När svåra saker händer i livet reagerar vi ofta med smärta, sorg eller ilska. Då har vi gyllene tillfällen att lyssna inåt på vårt hjärta och vår intuition och vi kan börja uppfäcktsfärden inåt för att ta reda på vilka övertygelser som egentligen styr oss...

En av mina arbetskamrater säger ofta: "Lyssna till ditt hjärta". Jag tror att många svar vi söker efter i livet finner vi i vårt eget hjärta och därför är den egna kroppens sanning viktigare än andra.

Här kommer en låt som inte har med inlägget att göra förutom just titeln....

Att leva empatiskt utan att tappa bort sig själv...

Jag läser en bok just nu. Ja, det handlar föga överaskande om personlig utveckling. Jag gjorde ett tappert försök att läsa mer skönlitterärt och jag lyckades faktiskt. "Sonat till Miriam" läste jag ut ganska snabbt, men nu är jag tillbaka i träsket med personlig utveckling... Boken jag läser nu heter "Tillsammans" och handlar om medkänsla och bekräftelse. Det låter ju väldigt trevligt såklart och boken är bra och lättläst. Vad som fick mig att tänka till var en liknelse författarna har om att vi alla står i var sitt utsiktstorn och iakttar världen. Från varje utsiktsstorn ser världen lite olika ut och kan vi lära oss att inse att alla människor har sitt eget utsiktstorn har vi kommit en bra bit i att lära oss sann medkänsla. Men författarna menar också att det finns en fara i för stark medkänsla. Låter konstigt, eller hur? Om man står för länge och för ofta i någon annans utsiktstorn kan man glömma bort hur världen ser ut från ens eget torn. Det vill säga man glömmer bort sig själv, sina egna värderingar och sina egna behov. Till slut finns man inte längre... Till vilken nytta är man då för sina nära och kära?

Lite boktips( väldigt lättlästa):

• Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om mindfulness  Åsa Nilsonne
• Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans Anna Kåver
• Himmel, helvete och allt däremellan. Om känslor Anna Kåver
• Tillsammans. Om medkänsla och bekräftelse Anna Kåver, Åsa Nilsonne

Läs gärna böckerna i den ordningen...Finns en viss mening med det...Efter att ha läst de här böckerna så lovar jag att du är ett steg närmre dina drömmar...

Vad är det som gör att det säger "klick"...

Ja, det kan man undra över, så här dagen efter Alla Hjärtans dag... När alla tycker att det ligger i kärlek i luften...Vad är det som får människor att bli hjälplöst förälskade i varandra? I den bästa av världar ser en man och en kvinna varandras sanna jag och förälskar sig i varandras själar. Obotligt romantiskt, jag vet...men som jag sa... i den bästa av världar...( Men jag tror faktiskt att det kan hända...).

Då man ofta väljer sin livspartner tidigt i livet är det troligtvis helt andra aspekter som är avgörande för vad som får oss att förälska oss. Vi kommer ut i livet som tämligen omogna individer med svag självkännedom och som en följd av det föga aning om vilka behov vi har. Då kan man fråga sig hur bra oddsen är att vi hittar en person som vi passar bra ihop med redan innan vi kanske ens har fyllt tjugo.

Psykologerna har en ganska cynisk förklaring till förälskelse... Vi letar helt enkelt upp en person som vi kan upprepa barndomens konflikter med. Det vill säga de problem vi upplevde med våra föräldrar. Ta till exempel en man eller kvinna som har växt upp med föräldrar som inte har visat kärlek och respekt och bekräftat honom eller henne. Troligtvis kommer han eller hon att leta upp en partner som inte heller kommer att ge speciellt mycket kärlek eller bekräftelse och sen tillbringa resten av sitt liv med att jaga bekräftelse i  det förhållandet eller utanför.

Nej, låt oss alla arbeta med vår egen personliga utveckling och bryta barndomens negativa mönster, så att vi kan ha hela och närande relationer.

Halv- eller helflummig...det är frågan...

Jag har en bekännelse att göra... Från att ha varit halvflummig är jag nu helflummig. Jag mediterar regelbundet, ska börja träna yoga, dricker örttéer om kvällarna och är fullkomligt besatt av att läsa böcker om personlig utveckling. Ja, jag vet vad ni tänker nu... De har inte hjälpt ett dugg de där böckerna om personlig utveckling... Istället för att bli personligt utvecklad är jag nu ännu mer personligt invecklad. Om det är möjligt för mig att bli... Men jag bekymrar mig inte så mycket om detta eftersom jag dagligen trycker i mig så mycket hälsokostpreparat att jag går omkring och är hög som en julgran mest hela tiden... Men kul har jag...

Mina kloka mamma fällde några bevingade ord för ett antal år sedan och de försökte jag leva efter länge. Nu har jag emellertid gett upp eftersom det visade sig vara omöjligt att leva upp till. Hon sa såhär:

"Man gör ju alltid vad man kan för att åtminstone försöka FRAMSTÅ som normal..."

Men vad är normalt egentligen? Vem äger sanningen om normaliteten?? Och är den eftersträvansvärd?? Intressanta frågor som jag inte har några svar på... Frågor är egentligen alltid mer intressanta än svaren, eftersom frågorna alltid får igång reflektionen.

Så jag tänker såhär: Våga vara flummig och tänk inte på att försöka framstå som normal och att du har kontroll( detta fula ord). I flummigheten kan du få kontakt med dig själv igen och sann kreativitet kan uppstå.

 "Let go and go with the flow"