Allt jag vill göra just nu är att yla åt månen...

 

Den påverkar mig alltid... Fullmånen alltså... I natt är det förstås ingen blå måne, som det var i augusti. Men ändå...

Kvällen har jag tillbringat i Hässleholm med några av mina allra första barnkörsångare. Tro det eller ej, men alla har hunnit fylla 30 vid det här laget. Bara tanken på det får mig att känna mig urgammal. Men jag försöker desperat påminna mig om att jag faktiskt inte var så gammal själv när de sjöng i  min barnkör. Än så länge går det hyfsat bra... Vi har ätit och druckit gott och pratat gamla minnen. Tåget hem från Hässleholm och sen promenad i det klara månskenet.

Som alltid... Påverkar den mig... Jag blir rastlös och vill att det ska hända något... När månen är full är den magisk, mystisk och får mig att känna mig levande på ett sätt som inget annat kan... Jag känner mig besläktad med varulvarna och känner en dragning till den urkraft de ger uttryck för i sina ylanden...

Allt jag vill göra just nu är att yla åt månen...

Allt kan jag inte förlåta...

Det sägs om mig ibland att jag är väldigt tolerant och förlåtande. Jag vet inte om det stämmer, men nog har jag försökt att leva utan att fördöma människor och ansträngt mig för att se med förlåtande ögon på min omgivning. Men alla händelser de senaste åren har verkligen prövat mitt hjärta som oftast är storsint och snabbt att förlåta. Jag kan ärligt säga att bägaren är full... Åminstone i vissa fall... Om man tränger in mig i ett hörn, sårar eller kränker mig tillräckligt, så är det stopp. Tyvärr händer detta ofta utan varning. Plötsligt räcker det... Det är nog... Jag förlåter inte mer och den människan är ute ur mitt liv för alltid... Jag kan ärligt säga att jag glömmer ALDRIG, om jag har blivit riktigt sårad eller kränkt i djupet av mitt hjärta. Värst är när människor bara lägger locket på något som har hänt och låtsas som om det regnar... Naivt att tro att saker ordnar sig om man bara låter tiden gå, tycker jag. För mig är det inte så... Det finns saker som har hänt de senaste åren som jag inte kan försonas med, som jag inte kan förlåta hur mycket jag än försöker... Tro mig, jag vill verkligen... Jag vet att jag hade mått bättre om jag hade kunnat förlåta... Försonas med det som hänt... Men jag kan inte...

Allt kan jag inte förlåta...

Ge din längtan till havet...

Jag inspireras ofta av andras ord och kan känna igen mig i deras formuleringar. Ge din längtan till havet, sätt dig på stranden och vänta och se... Så sjunger Marie Fredriksson...Ja, egentligen är det väl det livet handlar om. Att drömma och längta och sen vänta och se... Vågar man släppa taget och sätta sin tilltro till livet, Gud eller universum, så sker magiska ting... Livet börjar skapas i sinnet, i bönen och blir sen till genom våra handlingar...Men allt börjar egentligen i vår längtan och våra drömmar... Där finns fröet till vår framtid.

Så väga längta och våga drömma... Släpp sen taget och ha tillit till livet...

När kommer jag att bli glad igen???

Ibland är jag så ledsen... Inte alltid såklart... Människor gör mig alltid glad... Därför är det ofta svårt för folk att förstå att jag inte mår bra inuti. Att träffa människor ger mig så mycket glädje och jag blir ofta överväldigad av den känslan... Men när jag sen är ensam kommer sorgen och ledsenheten över mig... Alla är så vänliga... Vill att jag ska ringa om det är något... Men vad kan de göra... Finns inget att säga... Finns inget att göra... Livet blev som det blev... Kvar står jag med all sorg och smärta, och jag önskar inget hellre än att få känna mig glad igen...

Ibland vill jag leva i verkligheten...

Ibland blir jag så hjärtinnerligt trött på fejjan, på all epost, alla sms och allt vad datorer heter... Jag vill helt enkelt inte ha med allt det att göra. Jag vill inte vara anträffbar, uppdaterad och uppkopplad hela tiden. Egentligen är det ju inget problem heller, eller hur? Det är bara att vara off-line på alltihop så länge man behöver och känner för det... Men kanske ändå svara människor som är vänliga och skickar epost, sms och andra meddelanden... Det vore ju oartigt annars... IRL svarar man ju alltid på tilltal och bör väl göra så i cybervärlden också... Men för övrigt är det bara att vara off-line tills det känns roligt att vara on-line igen...

Ibland så vill jag bara leva i verkligheten...

Snart vågar jag kanske leva igen...

Ja, lever gör jag ju klart hela tiden... Men jag menar... Leva på riktigt... Våga känna alla känslor, tänka alla tankar och minnas alla minnen... Jag är inte där riktigt ännu. Vissa saker är fortfarande oerhört svåra. Att köra förbi vårt gamla hus, att minnas de goda dagarna innan allt blev så svårt, att känna vissa dofter, att tänka på hur allt kunde ha varit om inte... Svårt att våga känna lust och längtan eller förväntan inför något... I samma stund jag hänger mig åt dessa känslor slår sorgen ögonblickligen emot mig och påminner mig om den verklighet jag lever i och har levt i de senaste åren. Men någonstans inom mig brinner fortfarande en svag hoppfull låga att jag en dag kommer och vakna och kunna andas fritt och våga leva...