...sjunger de i en gammal sång från 80-talet. Minns inte ens vad sången heter. Boston heter gruppen i alla fall. Jag och barnens pappa lyssnade mycket på den låten, så jag blev lite sentimental och ledsen när jag hörde den på radion idag. Som vanligt fäste sig orden hos mig, som de ofta gör.
Tankarna började vandra bakåt i tiden. Det blir inte alltid som man har tänkt sig när man är ung. Vi både älskade varandra och drömde om ett liv och en framtid tillsammans. Men det räckte inte ända fram. Och det gör ont... Fortfarande... Och vilka blev lidande? Jo, barnen som inte ens hade bett om att få komma till världen. Det bestämde vi. Och kunde inte sen erbjuda dem en stabil familjebild hela deras uppväxt.
Men trots det misslyckandet tror jag fortfarande på kärleken och att man ska drömma och tro att det bästa ligger framför oss. Så fortsätt drömma och fortsätt älska...
Lovin’ an’ dreamin’...
