Under tiden jag gick runt in trädgården och puttade ner hundratals lökar slog det mig att nu går det ju mot ljusare tider igen och allt börjar om... Snart dags att så fröer, snart knoppas det och allt blir grönt igen. Ett mycket påtagligt bevis för detta är min röda julrosor som knoppas nu och snart slår ut! Underbart att se tyckte jag. Även på andra växter kunde jag se begynnande knoppar. Detta kom mig osökt att tänka på Edith Södergrans dikt:
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.
Hon har som ingen annan fångat i ord precis vad det handlar om i livet. Att förändring gör ont, är svårt och att man många gånger tvekar och är rädd. Men när man låter sina knoppar brista och vågar förändringen till sist kan man inget annat än att sätta sin tillit till livet.
