Idag skulle hon ha fyllt 74 år...

Idag är det min mammas födelsedag, och jag saknar henne mer än nånsin... Att en gång till få höra hennes röst i telefonen, att kunna ringa och fråga om råd eller få krama henne ännu en gång skulle vara guld värt... Och... Just idag, på hennes födelsedag är det svårt att värja sig mot minnena och känslorna som väller över mig... Och varför ska man värja sig egentligen??? Jag har i synnerhet de sista åren bejakat mina känslor och inte väjt varken för de känslor som kan vara svåra att bära eller för de känslor av glädje och kärlek som ibland kan översvämma kroppen... 

Jag får ju ibland kommentarer om att jag inte ska "grotta ner" mig och akta mig förr att "falla ner"... Varför ska jag vara så rädd för det??? Jag har faktiskt svårt att ta de råden till mig... Jag har aldrig varit rädd för att undersöka de allra mest undanskymda vrårna av min själ... Min fasta övertygelse är att om vi vill leva fullt ut, måste vi våga smaka på såväl det svåra som det lätta i livet... Lägger vi locket på och vägrar känna det som vi uppfattar som negativa känslor, är risken stor att vi också mister förmågan att känna de positiva känslorna så starkt som vi önskar... 

Jag har i alla fall bestämt mig... Livet är en känslomässig bergochdalbana och jag åker med både upp och ner... Som alla vet älskar jag karuseller och jag lovar... Jag njuter i fulla drag av den här åkturen...

Jag har slutat be om ursäkt...

Tidigare i mitt liv kände jag mig alltid lite dum och fel på något sätt, när jag reagerade starkt och mycket på saker... Men efter hand som åren har gått har jag kommit till den punkten i livet att jag i mångt och mycket accepterat mig själv som jag är... Fortfarande ställer jag ganska höga krav på mig själv, men det jobbar jag dagligen med att komma ifrån... Men när det gäller mina känslor och styrkan och djupet i dem så ber jag absolut inte om ursäkt längre... Så många gånger jag har fått höra: "Ta det inte personligt..." Men hur ska man ta det då? Självklart så inbillar jag mig inte att allt andra människor säger handlar om mig för den skull, men visst ska man ta saker till sig och förhålla sig till det på ett personligt sätt... Om  man alltid låter saker rinna av sig som vatten på en gås eller förhåller sig till det som händer på ett intellektuellt, analyserande sätt tror jag inte riktigt man lever fullt ut...


Själv lever jag gärna med mina känslor, i mina känslor, men inte alltid nödvändigtvis efter mina känslor... Det är stor skillnad mellan att erkänna sina känslor och acceptera dem och att agera utifrån dem. Många gånger kan vi känna känslor som kan vara direkt olämpliga i vissa sammanhang att agera ut... Men det innebär inte att det är något fel i känslorna i sig utan bara de handlingar de ibland kan leda till.


Personligen älskar jag mina känslor... Ja, den mesta tiden alltså... Men... Lever man vidöppet med hela sin kropp och själ får man tåla en del också... Det är inte alltid det är uppåt, men så är det ju...


Någon sade till mig i somras att jag skiftade snabbt i stämningsläge... Jag upplever mig inte själv så, att jag skiftar väldigt snabbt alltså... Visst har jag känslor, mycket känslor, starka och djupa... Men de skiftar inte så hemskt snabbt faktiskt... Även om... Varför skulle det vara ett problem?


Nej, jag är fast övertygad om att känslorna är våra vänner och fungerar som budbärare från själen, när vi inte riktigt vill lyssna...


Så mitt råd:(fast jag inte alltid är så bra på det själv) Stanna upp, känn efter och lyssna inåt... Dina känslor vill kanske säga dig något...

Tröttare än jag verkar...

Tyvärr blir detta nog ett tråkinlägg... Men känner att jag måste skriva av mig lite... Jag känner mig oerhört trött... Trött långt in i märgen... Känner mig ofta rastlös, orolig i kropp och själ utan någon uppenbar anledning... Aha, tänker många nu... Hon är deprimerad eller utbränd och begriper det inte... Jodå, jag begriper visst det, och jag förstår om jag förvirrar många med detta, för det märks säkert inte så mycket på mig... Jag älskar människor, jag älskar att prata med människor och att bara vara tillsammans... Det gör mig så glad med alla härliga människor jag möter varje dag i mitt liv... Jag tror att den här glädjen jag upplever med människor och av människor döljer det faktum att jag är uttröttad och slutkörd i grund och botten. Dessutom älskar jag mitt liv precis som det gestaltar sig just nu... Kanske är det så att både glädjen samvaron med alla människor i mitt liv ger mig och kärleken till livet, skuggar det faktum att jag är så utmattad av allt som har hänt mig de sista åren... Kanske döljer min trötthet både för mig själv och andra...


Min kloka pappa sade till mig idag återigen:" Maria, du vill för mycket...". Det var inte första gången han sade så till mig kan jag avslöja... Det irriterar mig att behöva erkänna att han såklart har rätt... Jag bränner inte ut mig på grund av rädsla för att inte motsvara andra människors förväntningar... Jag bränner mitt ljus i båda ändar för att jag vill leva... Leva så mycket jag kan i varje sekund och leva livet fullt ut... With no regrets... Och jag vet... Det kan bli för mycket av det goda också... I Olle Adolphsons sång "Trubbel" går en versrad så här:" och aldrig nekat mig det ena eller andra"... Passar oerhört väl in på mig... Jag har oerhört svårt att säga nej till något jag vill göra... Tyvärr bestämmer hjärnan ibland att jag vill saker och har inte snackat sig samman med min kropp och min själ om de också är med på tåget... Ibland vill hjärnan saker som själen inte riktigt mäktar med... Min själ är vis och klok och vet allt, men min hjärna är ibland ung, omogen och djärv... Så... Där är jag just nu... Med en själ som behöver vila... Och en hjärna som vill en massa hela tiden...


Så om jag verkar något ofokuserad om någon träffar mig den närmsta tiden, så ta det inte personligt... Det är bara min själ och min hjärna som desperat försöker samarbeta och surfa på livets vågor...