Jag har slutat be om ursäkt...

Tidigare i mitt liv kände jag mig alltid lite dum och fel på något sätt, när jag reagerade starkt och mycket på saker... Men efter hand som åren har gått har jag kommit till den punkten i livet att jag i mångt och mycket accepterat mig själv som jag är... Fortfarande ställer jag ganska höga krav på mig själv, men det jobbar jag dagligen med att komma ifrån... Men när det gäller mina känslor och styrkan och djupet i dem så ber jag absolut inte om ursäkt längre... Så många gånger jag har fått höra: "Ta det inte personligt..." Men hur ska man ta det då? Självklart så inbillar jag mig inte att allt andra människor säger handlar om mig för den skull, men visst ska man ta saker till sig och förhålla sig till det på ett personligt sätt... Om  man alltid låter saker rinna av sig som vatten på en gås eller förhåller sig till det som händer på ett intellektuellt, analyserande sätt tror jag inte riktigt man lever fullt ut...


Själv lever jag gärna med mina känslor, i mina känslor, men inte alltid nödvändigtvis efter mina känslor... Det är stor skillnad mellan att erkänna sina känslor och acceptera dem och att agera utifrån dem. Många gånger kan vi känna känslor som kan vara direkt olämpliga i vissa sammanhang att agera ut... Men det innebär inte att det är något fel i känslorna i sig utan bara de handlingar de ibland kan leda till.


Personligen älskar jag mina känslor... Ja, den mesta tiden alltså... Men... Lever man vidöppet med hela sin kropp och själ får man tåla en del också... Det är inte alltid det är uppåt, men så är det ju...


Någon sade till mig i somras att jag skiftade snabbt i stämningsläge... Jag upplever mig inte själv så, att jag skiftar väldigt snabbt alltså... Visst har jag känslor, mycket känslor, starka och djupa... Men de skiftar inte så hemskt snabbt faktiskt... Även om... Varför skulle det vara ett problem?


Nej, jag är fast övertygad om att känslorna är våra vänner och fungerar som budbärare från själen, när vi inte riktigt vill lyssna...


Så mitt råd:(fast jag inte alltid är så bra på det själv) Stanna upp, känn efter och lyssna inåt... Dina känslor vill kanske säga dig något...