Idag skulle hon ha fyllt 74 år...

Idag är det min mammas födelsedag, och jag saknar henne mer än nånsin... Att en gång till få höra hennes röst i telefonen, att kunna ringa och fråga om råd eller få krama henne ännu en gång skulle vara guld värt... Och... Just idag, på hennes födelsedag är det svårt att värja sig mot minnena och känslorna som väller över mig... Och varför ska man värja sig egentligen??? Jag har i synnerhet de sista åren bejakat mina känslor och inte väjt varken för de känslor som kan vara svåra att bära eller för de känslor av glädje och kärlek som ibland kan översvämma kroppen... 

Jag får ju ibland kommentarer om att jag inte ska "grotta ner" mig och akta mig förr att "falla ner"... Varför ska jag vara så rädd för det??? Jag har faktiskt svårt att ta de råden till mig... Jag har aldrig varit rädd för att undersöka de allra mest undanskymda vrårna av min själ... Min fasta övertygelse är att om vi vill leva fullt ut, måste vi våga smaka på såväl det svåra som det lätta i livet... Lägger vi locket på och vägrar känna det som vi uppfattar som negativa känslor, är risken stor att vi också mister förmågan att känna de positiva känslorna så starkt som vi önskar... 

Jag har i alla fall bestämt mig... Livet är en känslomässig bergochdalbana och jag åker med både upp och ner... Som alla vet älskar jag karuseller och jag lovar... Jag njuter i fulla drag av den här åkturen...