Always too much...

Vet att jag har varit inne på det tidigare... Men jag hatar verkligen känslan av att jag är för mycket för åtminstone en del människor... Jag gråter för mycket, skrattar för högt, vill för mycket, blir för ledsen, är för passionerad... Ja, listan kan göras ännu längre... 

Jag vet också att många människor uppskattar mig för den jag är, men obehaget och rädslan att jag ska vara för mycket för dem som står mig närmst gör att jag många gånger i livet har valt att klara mig själv, då jag inte har känt mig accepterad för den jag är... De sidorna hos mig jag är mindre stolt över och som ibland inte med lätthet går att ändra på... De sköra sidorna som är så viktiga att känna att även de är älskade och accepterade, har jag nog många gånger valt att hålla för mig själv, just på grund av rädslan... Rädslan för att upptäcka att det iallafall är sant... Jag är... Too much, always too much...