Ränderna går liksom aldrig...

Av olika skäl, som jag inte tänker gå in på här, tillbringade jag en stor del av min barndom ensam. Jag har inga syskon och jag lämnades ibland ensam på ett sätt som inte direkt är bra för ett barn. Därför lärde jag mig tidigt att lita till mig själv och min egen förmåga att ta hand om mig själv. Jag blev självständig och stark. Jag blev det därför att jag hade inget val. Hela mitt vuxna liv har i princip gått åt till lära mig att leva på ett annat  sätt. Att be om hjälp, att inte ta ansvar för allt och alla i tid och otid och att inte ställa så höga krav på mig själv. Med årens lopp har jag blivit bättre och bättre på det här. 

Jag minns när jag var liten att jag ofta kände mig ensam. Inte på det sättet att jag inte hade någon att leka med, utan verkligen ensam. Att där fanns ingen som brydde sig om mig, att där fanns ingen som tog hand om mig. 

Den där starka ensamhetskänslan följde mig upp i vuxen ålder, men jag blev bättre och bättre på att slå undan den. Jag var ju stark och självständig och fullt kapabel att ta hand om mig själv.

Med årens lopp och med livet som har givit mig några knockouter har det blivit svårare och svårare att slå undan ensamhetskänslan. Och det som kanske gömmer sig bakom den känslan... Rädslan för att min känsla är kanske sann... När det väl gäller, när allt faller samman... Om mitt liv eller jag skulle falla ihop, så finns det ingen där... Jag skulle sta... Ensam...