Jag är faktiskt bara människa...

Det är väl självklart tänker man säkert när man läser rubriken på det här blogginlägget. Men det har inte varit självklart för mig under mitt liv. Nu när jag snart ska fylla femtio, så kan jag blicka tillbaka på mitt liv och konstatera att jag många gånger har ställt nästan övermänskliga krav på mig själv. När svåra saker har inträffat har jag sällan tillåtit mig att bli ledsen, arg eller någon annan "olämplig" känsla. Jag har istället försökt att hantera det hela på ett moget och som jag har inbillat mig lämpligt sätt. Det är naturligtvis ett bra förhållningssätt, men samtidigt har jag glömt bort att som en mogen och vuxen människa måste men också ge sig själv tillåtelse att ha känslor, att bryta ihop ibland och att faktiskt inte alltid vara tvungen att klara ut allting som livet levererar. 

Under hela mitt liv har jag princip bara spottat i nävarna och tagit itu med vad som än har hänt. Att ge upp har aldrig varit ett alternativ. Klart man inte ska ge upp tänker säkert någon. Ja, naturligtvis ska man inte ge upp i första taget, men det är inte vad jag menar. Men när livet blir övermäktigt, när man inte orkar mer, när det helt enkelt blir för svårt, då är det dags att sluta kämpa. Att faktiskt kanske ge upp kampen, att be om hjälp och att ta  utrymme för sina egna behov... I backspegeln kan jag se att jag har kämpat för länge och för mycket, och framför allt på egen hand många gånger. Ibland på egen hand för att det faktiskt inte har funnits någon där för mig, men ofta på egen hand på grund av gammal vana och på grund av att erfarenheterna i livet har sagt mig att jag har bara mig själv att räkna med. 

Men jag kan också se situationer bakåt i livet, där jag skulle bett om hjälp, där skulle ställt krav på att bli respekterad för mina behov och åsikter. Det känns sorgligt att konstatera att livet kunde sett annorlunda ut, mindre ensamt och mindre kämpigt...