...säger jag ingenting alls. Så sjunger Melissa Horn i en av sina låtar. Som vanligt fäster sig somliga ord och fraser och slår an en sträng djupt inom mig.
Så kan jag också känna ibland... Dvs att jag säger ingenting när jag inte upplever att det finns utrymme att säga det jag känner. Ofta i livet har jag upplevt att jag känner "fel" eller att jag känner eller reagerar för starkt på saker eller situationer. Tidigare i livet har jag känt mig irriterad på mig själv över detta, men med åren har jag mer och mer accepterat mig själv med de fel och brister jag har.
Värre känns det när det är tydligt att min omgivning inte förstår eller ens respekterar min upplevelse. Naturligtvis kan det framstå för andra som överdrivna känslor eller reaktioner, då många människor utgår från sig själva som norm när de reagerar på andra människor.
När jag märker detta i min omgivning blir jag bara tyst. Ska jag vara ärlig också förbannad innerst inne... För vem har sagt att det "svenska" förhållningssättet är det bästa??? Att vara jämnmodig, slätstruken, konflikträdd och framförallt att inte visa för mycket känslor, och definitivt inte de som är negativt värderade, varför skulle det vara bättre???
Jag ber inte längre om ursäkt för mig själv. Däremot blir jag ibland tyst, väldigt tyst... Av hänsyn till alla de som inte klarar av för starka och djupa känslor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar