Välkommen till min blogg där jag kommer att bjuda på både yta och djup, eftersom jag är övertygad om att vi behöver bådadera. Min ambition är att försöka göra det seriösa mindre seriöst och det oseriösa mer seriöst.
Have fun!

lördag 14 juli 2018

Jag måste nog ändå bekänna färg...

För det mesta när människor frågar hur jag mår brukar jag vara ärlig och säga som det är. Framförallt det senaste året tycker jag ändå att jag har mått hyfsat bra, men varit otroligt trött och nedstämd ändå från och till. Det är kanske inget jag vädrar titt som tätt till allt och alla. Framförallt eftersom jag numera inte har något alibi för att må dåligt. Jag vet, man behöver inte det, men för några år sedan var mitt liv upp och ner på många sätt... Separation, flytt, förälder som dör,förälder som behöver stöd pga föregående, bilkrångel, husrenovering, överbelastning på arbetet... Listan kan göras ännu längre. Mitt i detta har jag stått nästan ensam. Inga syskon, ingen partner till hjälp... Vänner som hjälper när det krisar såklart, men den närmsta stödnätet har jag inte. 

Jag kan säga att jag har varit nästan i konstant beredskapsläge mellan 2011-2017. Periodvis har jag känt att jag har gått på reserverna och på ångorna av dem till slut. Nu ser livet annorlunda ut och då borde jag väl må bra om jag är normal, eller hur??? Så känns det iallafall. Jag har ju det så bra nu, jag har allt jag vill ha och behöver, så då är det väl inget problem eller? 

Jo, det är det tydligen... Så fort jag blir ledig väller formligen tröttheten över mig, jag blir nedstämd, orolig och ledsen och känner mig väldigt ensam. Jag känner mig totalt utmattad och det enda jag längtar efter är vila. Egentligen är det inget som väller över mig utan finns under ytan under terminerna också, men jag håller ihop mig för att klara av vardagslivet. Det här har egentligen varit så här i flera år och läkarna har velat medicinera flera gånger, men jag vill inte utan hoppas på att det går över. Men hoppet har börjat tryta...

Och till alla er som tycker att jag verkar så glad och positiv när jag träffar er... Det är jag också, jag fejkar inget. Jag älskar att träffa människor och lever upp av det. På grund av detta kan det säkert vara svårt att förstå att jag mår som jag gör. Jag uppskattar verkligen alla er som har sagt/ skrivit till mig att jag kan höra av mig om det är något. Det är bara det att orken finns inte där, och jag vet ibland inte vad jag ska säga om jag skulle ringa...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar