För några veckor sedan fick jag en ny favoritlåt. Dansbandsmusik var önskad på en begravningsgudstjänst och min repertoarkännedom inom genren är minst sagt begränsad, så jag vädjade om hjälp av min prästkollega. Lasse Stefanz hade gjort en version av Mikael Wiehes ”Leva tills jag dör” som efter lite övning funkade någorlunda på begravningen. Jag var såklart tvungen att också lyssna in Wiehes egen inspelning och i samma stund jag hörde den blev jag förälskad. Ja, inte i Mikael alltså utan låten. Melodin, arret och framförallt texten. Texten i sig är en fantastisk hyllning till livet, och sjuder av en livsglädje jag har svårt att inte smittas av. Tanken slår mig att egentligen är det väl vad livet handlar om… Att leva tills man dör, att leva fullödigt varje stund och att leva så sitt liv så gott man kan där man har sin plats på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar