Är jag redo eller inte???

 

Nu har jag snart varit ensam i två år... Alltså inte helt ensam, utan vänner eller familj. Jag menar singel...Under hela den här tiden har jag tyckt att det har känts bra. Det har känts som om jag har haft behov av att slicka mina sår, hela min själ och helt enkelt läka mig själv. Under den här perioden har jag inte haft ork eller lust till att ha någon närmre relation med någon annan än min familj och mina vänner. Men samtidigt tär det att vara ensam. Att inte ha någon som undrar hur min dag har varit när jag kommer hem, och som har en axel jag kan luta mig mot när livet känns svårt. Ja, jag vet, det är inte alla förhållanden som fungerar så varenda dag... Men i en bra relation bör det ju göra det åtminstone för det mesta, tänker jag... Och på sistone har jag börjat känna en längtan stundtals efter den där tvåsamheten... Och kanske, men bara kanske, är jag redo för något nytt...