Gräset är grönare än grönt...

Idag är gräset grönare än grönt och himlen blåare än blått... Ok, tänker du, så är det inte hemma hos mig... Men jag försäkrar att där jag sitter är det så...

Jag sitter i solen med ett glas rose i min hand och ser ut över mina lånefår. Dottern ligger i hammocken och jag mår bra. Bättre än på länge faktiskt. Det ljusnar i livets horisont och allt omkring mig får allt tydligare linjer och färger. Just nu känns det som om allt är möjligt...

Jag vet ju förstås att solen när som helst kan gå i moln utan minsta förvarning. Men jag väljer att leva här och nu och att njuta den stund som är inne. 

Och jag lovar... Gräset är grönare än grönt...

Egentligen finns det bara två vägar att gå...

Det sägs att vi handlar ursprungligen utifrån två känslor. Vi handlar utifrån rädsla eller utifrån kärlek. Konstigt kan man tycka när man hör det för första gången, men tänker man efter är det sant. Vi vet oftast själva när vi handlar av kärlek, men kan vi identifiera när vi handlar av rädsla? När vi blir arga, sårade, kränkta... Handlar det verkligen om rädsla? Ja, i grund och botten gör det faktiskt det. Många av de känslorna grundar sig i rädslan att inte bli sedd och att inte bli älskad för den man är...

Så egentligen har vi bara två val att göra när det gäller att förhålla sig till livet. Vågar vi nalkas livet med kärlek eller är vi rädda?

Jag valde för många år sen kärlekens väg... Det innebär inte att jag aldrig är rädd. Det innebär inte hellre att jag alltid lyckas välja ett kärleksfullt förhållningssätt i en situation. Det innebär bara att jag tänker försöka göra mitt bästa för att föra in mer kärlek i världen för mina medmänniskor och mig själv och att jag försöker tolka varje händelse i mitt liv med kärlek. 

Så hur väljer du? Väljer du rädslans eller kärlekens väg?

Alea iacta est...

Nu är det gjort. Tärningen är kastad. Kontraktet är påskrivet och det finns ingen väg tillbaka. Mitt paradis är inte längre i min ägo. Hjärtat är sorgset, men också lättat. Äntligen kan jag gå vidare i livet och en ny tid stundar. Länge har det känts som om jag har stått och stampat på samma plats... Mellan två världar, mellan två liv... Och jag vet ju att livet levs framåt...

Det nya livet är här nu och åt det gamla ska vi binda vackra kransar...

Alea iacta est...

Åt det gamla ska vi binda vackra kransar...

Så skriver Olle Adolphsson i sin visa "Trubbel"... Så är det väl också man gör när man har sörjt klart det som har varit. Om några veckor kommer en annan familj att äga vår gård och jag kommer att bli tvungen att lämna ifrån mig nycklarna till mitt paradis. Det är inte utan ett visst vemod jag tänker på det. 

I visan sjunger Olle Adolphsson också: "Jag går omkring i mitt Pompeiji, bland ruiner. Jag trampar  runt i resterna utav vårt liv." Så är det också att besöka vårt gamla hem. Ingen har bott där på länge. Trädgården har förfallit, växter har dött och byggnaderna behöver omsorg. Där är ödsligt och tomt, utan liv... Huset och trädgården behöver en familj...

Och.. Om bara några veckor finns där en ny familj som ska bygga sitt liv där... Barn kommer på nytt att springa i trädgården och leka och gården kommer återigen att fyllas av liv...

Åt det gamla ska vi binda vackra kransar...

Nu är tacksamhetens tid...

De senaste dagarnas händelser kan inte annat än att få mig att känna tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Det som man tar för givet och tror ska bestå kan förändras i ett ögonblick och tas ifrån en. I veckan som gick fick jag uppleva sorgen i att kanske mista något mycket kärt och glädjen i att återfå detsamma. 

Så... Nu i mognadens månad... Böjer jag mig inför Gud och inför livet i ödmjukhet och tacksamhet...