Ja, nu är jag ju ingen hund direkt men liknelsen är nog ändå befogad... Hela mitt 50-åriga liv, ja, ok då, hela mitt 49-åriga liv har jag upplevt att jag bara har haft mig själv att lita till. Olika omständigheter har inneburit att de som på olika sätt skulle funnits där för mig under uppväxt och senare i livet har brustit i sina roller gentemot mig. Naturligtvis har det funnits en uppsjö av både släktingar och vänner som har ställt upp för mig genom åren. För detta känner jag en oerhörd tacksamhet, men känslan har ändå funnits där att det är jag och bara jag som måste bära... Allt...
Då och då har någon dykt upp som jag har satt min tillit till, och inbillat mig att jag kunde luta mig mot.... Men det har alltid vinglat rejält efter ett kort tag...
Sen går tiden... Någon dyker upp som verkar skilja sig från de andra... Som säger... Jag tycker om dig som du är, du kan luta dig mot mig...
Så lätt det verkar... Och så svårt det kan vara efter så många år av att bara ha lutat sig mot sig själv... Men jag övar... Varje dag... Och övning ger färdighet...
Visst måste jag våga en gång till??? För visst kan man väl lära gamla hundar sitta???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar