För ungefär 1½ år sedan sa min kloka pappa en sak till mig som jag lade på minnet. Ja, han är faktiskt klok ibland, även om jag många gånger under min uppväxt och min vuxna tid har undrat om han är riktigt klok.... Han sa: " Sitt still i båten, så går den själv i hamn". Ovanligt för honom att säga så, då han liksom jag och en del andra Jönssons gärna springer i förväg och stångar pannan blodig för att lösa något som hade löst sig med tiden ändå. Vad han menade med att säga så, var att jag skulle inte oroa mig för mycket utan att vägen man ska vandra visar sig med tiden.
Allt eftersom tiden har gått har det visat sig att jag har haft medresenärer i min båt. Mina medresenärer har hjälpt mig att hålla båten på rätt köl när det har stormat som mest. Jag har fått omslutas av oändlig omtanke och kärlek privat men också på jobbet. Samtal, SMS, epost, kramar och mera samtal.... MEN när det väl gäller så vem måste styra båten??? Jo, det kan bara jag... och den känslan av ensamhet som kommer då är oändlig...
Så jag är oerhört tacksam över alla mina medresenärer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar