Ibland känns det som om alla känslor inte ryms i kroppen. Just nu befinner jag mig mitt emellan två hem. Vårt hus som jag har betraktat som mitt hem i snart sjutton år. Vårt hus som vi har renoverat och slitit med i många år och där jag trodde att jag skulle bo länge. Ett hus och en trädgård som jag inte kunde tänka mig att lämna oavsett vad som hände. Sorgen jag känner över att lämna gården, trädgården och drömmen om det livet är obeskrivlig...
Mitt nya hus, mitt alldeles egna hus känns ännu inte riktigt som mitt hem. Mina saker finns inte här och jag har inte hunnit sätta min prägel på huset. Det känns som att börja om från början. Huset behöver fixas till på alla möjliga sätt. Skillnaden är bara att nu är jag ensam om att göra det. Ibland undrar jag om jag är galen på riktigt...Ibland, men bara ibland kan jag skymta ljuset i tunneln och känna en aning glädje och förväntan över det nya liv som väntar på mig...
Ibland känns det som inga kommentarer i världen är särskilt meningsfulla. Men du är en mästare på att analysera och beskriva vad som hänt. Det bådar trots allt gott. Lycka till! /Lars H.
SvaraRaderaTack Lars för dina ord! De värmer gott i allt det som händer...
SvaraRaderaInte visste jag att du har flyttat! Men lycka till, det kommer att bli bra!
SvaraRaderaHåller på att flytta, men det tar sin tid.... Tack!!!!
SvaraRadera