När vi köpte gården 1994 minns jag att jag tänkte att här ska jag leva mitt liv. Här ska jag bli gammal. Utifrån den förställningen har jag sen levt där och byggt upp mitt liv. Sakta men säkert har jag förverkligat mina drömmar och tyckt att jag lever i mitt eget paradis...Jag kan varenda skrymsle i det huset, varenda vrå i trädgården och på markerna och jag vet hur det luktar överallt... Min själ är kvar där och jag väntar på att den ska flytta hit till mitt nya hus.
Sorgen är mig övermäktig, men ilskan mot de personer som har bidragit till att omständigheterna blev som de nu är, är större. På grund av omständigheterna kommer gården att säljas vid sämsta möjliga tidpunkt och till ett löjligt lågt pris... Jag vet, pengar är inte allt, men det är inte det som är det svåra. Att inte få ut så mycket pengar alltså. Det är att all energi, kärlek och själ jag har lagt ner på det huset och trädgården visade sig vara ingenting värt nu. Men för mig är det mycket värt och det krossar mitt hjärta att mitt paradis ska säljas för en spottstyver.
Just nu skulle jag kunna tänka mig att ställa upp de personer som har bidragit till att det blev så här mot ett plank och arkebusera dem en efter en...
Nej det där är inget kul alls. Det är fullt begripligt att du känner så där. Önskar att du kunde ta över stället på egen hand, men jag förstår att det nog finns allt för många hinder i vägen för ett sådant scenario.
SvaraRadera