All of me... Why not take all of me...

Har haft den sången i mitt huvud hela dagen... Den får mig att tänka på den längtan jag tror vi alla bär på. Innerst inne är det enda vi vill är att bli älskade och sedda för de vi är. Kan tyckas enkelt, men kan vara svårt att känna från andra och svårt att själv älska villkorslöst... Om det ens är möjligt??? 

Personligen har jag ofta känt att jag är för mycket helt enkelt för en del människor...Jag skrattar för högt, gråter för lätt, är för rakt på sak, pratar för mycket, tänker för mycket, är för djup, dricker för mycket vin, dansar för mycket( enligt mina barn), är för känslig... Ja, listan kunde göras ännu längre...

Problemet är att jag inte tycker om att tyglas överhuvudtaget... Jag vill vara som jag är med alla mina personlighetsdrag... Under många år av mitt liv försökte jag bli mindre av mig själv för att bli omtyckt och accepterad, speciellt i nära relationer, men för några år sedan tog jag beslutet att strunta fullständigt i det. Nu är jag så mycket jag vill, när jag vill det och konsekvenserna blir naturligtvis att jag blir inte superpoppis hos alla... 

Men... Det kan jag leva med...