Jag har varit en herde.

Så känns det ibland när jag tänker på hur jag har förhållit mig till människor och de som jag har varit i nära relationer till. På grund av min något turbulenta uppväxt där familjen inte per automatik var en trygg famn,så har jag på något sätt tidigt helt omedvetet utsett mig själv till herde för familjen, för släkten... Dvs jag har gjort vad jag har kunnat för att återupprätta de släktband som kapades för mig under min barndom och på något sätt slitit hårt med att "valla" in fåren i min närmsta familj. Min största skräck från späda år var att familjen skulle gå itu. Den rädslan  har jag som vuxen sedan burit med mig i min egen familj. Naturligtvis var det oerhört svårt för mig att bryta upp den fast jag kom till insikt att det aldrig skulle fungera. 

Fortfarande lever jag med beteendet att försöka hålla ihop, valla in dem som jag anser vara min flock. Kanske är det ett positivt drag att vara lojal och försöka hålla ihop, men när det är svårt och motståndet känns stort är det kanske dags att sluta valla...

Och hoppas på att de människor som vill vara i mitt liv kommer att vara där oavsett om jag vallar in dem eller ej... 

Jag brukade vara en sån som aldrig ger upp...

Ja, det är faktiskt sant. Oavsett vad det har gällt i mitt liv har jag aldrig gett upp förrän jag nästan har stupat på min post. Oavsett om det har gällt relationer, arbeten, husrenoveringar osv så har inte tanken på att ge upp föresvävat mig. 

Det obändiga förhållningssättet har jag funderat mycket över. I vissa situationer skulle jag definitivt mått betydligt bättre om jag hade gett upp istället för att kämpa i strider som inte gick att vinna...

Idag känner jag knappt igen mig. Jag ger upp oerhört mycket lättare. Inte av ointresse, ovilja eller feghet utan av brist på ork att kämpa... Styrkan och geisten som fanns en gång är nu obefintlig och med den orken att göra något situationer som inte fungerar... 

Ytligheten sårar ibland...

Jag är nog lite udda, men jag tycker att ytliga relationer är meningslösa. Många tycker säkert att det låter konstigt. Man kan ju inte ha djupa relationer med alla. Nej, det kan man såklart inte. Men man kan ha mer eller mindre autentiska relationer med andra, dvs man visar mer eller mindre av vem man egentligen är. Det är det jag menar, jag är inte intresserad av icke autentiska relationer. 

Jag vill ha relationer där människor kan visa vilka de är, berätta vad de drömmer om, vad de brinner för, vad som gör dem ledsna eller glada etc. För att vi ska kunna bemöta varandra med en sådan öppenhet krävs också att vi vågar vara autentiska själva dvs. visa vilka vi är. För detta krävs mod och sårbarhet. 

Enligt min mening går många människor omkring i relationer där ytan ibland blir viktigare än djupet just pga av rädslan för att vara autentisk. För vad händer då? Blir vi mottagna med kärlek som de ibland sköra och sårbara  individer vi är? Eller blir vi kanske inte ens sedda fast vi försöker... 

Som jag saknar henne ibland...

Jag ogillar starkt klyschor... Dvs färdigformulerade uttalanden som människor gör i situationer som de tror att det behövs sägas något... Och då kommer de inte på något bättre att säga än att säga det som alla andra säger och som låter bra... Men idag ska jag också uttala mig klyschigt. Det handlar om sorgen och om saknaden... Om nu uttalanden om sorg och saknad kan bli klyschiga... Nåja... Idag har jag saknat mer än vanligt. Det har känts mer sant än det brukar... Det att sorgen avtar så sakteliga i styrka, men att saknaden är livslång. 

Trots att jag nu faktiskt är femtio år fyllda kommer fortfarande dagar, då jag inte vill prata med någon annan än mamma. Den där mamman som tokälskade mig, alltid hade kloka och tröstande ord för mitt öra och alltid, alltid fanns där oavsett vad det gällde... 

Tankarna går till mina egna barn och jag när en försiktig förhoppning om att de en gång ska kunna se tillbaka och tänka om mig att: Mamma, ja, hon tokälskade oss och hon fanns alltid där för oss när vi behövde henne...

Är det nu det händer???

Så här i sista timmen innan datumen skiftas och det blir den 18 augusti, min födelsedag och tillika den födelsedagen jag fyller 50, så är det många tankar och känslor som rusar i min kropp. 

Mycket har hänt senaste veckan... En fantastisk hejdundrande 100-årsfest förra helgen, två magiska konserter på Malmöfestivalen, jobbstart efter semestern, ett barn som börjar högstadiet och ett gymnasiet, en underbar dag igår med mannen i mitt liv som avslutades med en mysig kväll med fika och trädgårdsföredrag tillsammans med en skön böna. 

Så många intryck på så kort tid, så mycket kärlek och så mycket känslor... Det är nästan att min kropp och själ spricker av alltihop... 

Men... Just nu går mina tankar till mamma... Mamma som inte fick leva till min 50-årsdag, men som för exakt 50 år sen vankade av och an på golvet på Hässleholms BB i väntan på att jag skulle behaga titta ut. Samma sjukhus där hon 46 år senare skulle dra sitt sista andetag. Var du än är, mamma, så är jag dig evigt tacksam att du gav mig livet. 

Tankarna på mamma får mig också att tänka på mina egna barn. Så oerhört tacksam jag är för att de kom till mig och för att de har utvecklats till de personer de är idag.

Jag är också tacksam för den konsert i tisdags kväll, som jag ganska urlakad, masade mig iväg till. Efter att ha tagit årets första och förmodligen sista dopp i havet fick jag ny kraft och kunde njuta av Sofia Karlsson på stora scenen på Malmöfestivalen. Hon fick mig att känna något jag inte känt på länge... Lusten till musiken och längtan efter att musicera... Underbart... Magiskt...

Djupt tacksamhet känner jag också över att livet har skänkt mig det vackraste en människa kan uppleva, nämligen villkorslös kärlek. Någon som älskar mig som jag är, och går vid min sida oavsett vad livet lägger framför mina fötter... 

Så mycket har hänt de sista åren, många motgångar och svårigheter som nästan har sänkt mig... Och jag tänker... Nu i de sista skälvande minuterna av mitt fyrtiotals nyårsafton... Är det nu det händer??? Är det nu livet börjar om, eller kanske börjar på riktigt???

Senast simmade jag i Röda havet.

I förmiddags var jag inne och simmade i Eslöv på badhuset. Då slog det mig att innan dess var det Röda havet jag simmade senast. Mina barn badar hellre i uppvärmda pooler än i havet, men jag är djupt och intensivt förälskad i havet, i alla hav... Jag tror jag borde fötts som sjöjungfru eller åtminstone med gälar och simfötter... Det händer något med mig när jag kommer i vatten, i havet... Jag känner mig som ett med havet och vattnet helar och stärker och sköljer bort sorg och spänningar...

Trots att jag lever ett fantastiskt liv och har det hur bra som helst, finns den där, den oerhört starka och djupa känslan av ensamhet. Och jag vet... Jag är inte otacksam, jag vet att det finns massor med människor som bryr sig om mig, som stöttar och hjälper ofta. För allt detta är jag oändligt tacksam. Men samtidigt i vardagen, när barnen är hos sin pappa och huset är tomt, då kommer ensamheten som ett brev på posten. Och med den nedstämdheten... Och känslan blir väldigt påtaglig och sann... När det väl gäller så har jag bara mig själv att räkna med...

Jag är faktiskt bara människa...

Det är väl självklart tänker man säkert när man läser rubriken på det här blogginlägget. Men det har inte varit självklart för mig under mitt liv. Nu när jag snart ska fylla femtio, så kan jag blicka tillbaka på mitt liv och konstatera att jag många gånger har ställt nästan övermänskliga krav på mig själv. När svåra saker har inträffat har jag sällan tillåtit mig att bli ledsen, arg eller någon annan "olämplig" känsla. Jag har istället försökt att hantera det hela på ett moget och som jag har inbillat mig lämpligt sätt. Det är naturligtvis ett bra förhållningssätt, men samtidigt har jag glömt bort att som en mogen och vuxen människa måste men också ge sig själv tillåtelse att ha känslor, att bryta ihop ibland och att faktiskt inte alltid vara tvungen att klara ut allting som livet levererar. 

Under hela mitt liv har jag princip bara spottat i nävarna och tagit itu med vad som än har hänt. Att ge upp har aldrig varit ett alternativ. Klart man inte ska ge upp tänker säkert någon. Ja, naturligtvis ska man inte ge upp i första taget, men det är inte vad jag menar. Men när livet blir övermäktigt, när man inte orkar mer, när det helt enkelt blir för svårt, då är det dags att sluta kämpa. Att faktiskt kanske ge upp kampen, att be om hjälp och att ta  utrymme för sina egna behov... I backspegeln kan jag se att jag har kämpat för länge och för mycket, och framför allt på egen hand många gånger. Ibland på egen hand för att det faktiskt inte har funnits någon där för mig, men ofta på egen hand på grund av gammal vana och på grund av att erfarenheterna i livet har sagt mig att jag har bara mig själv att räkna med. 

Men jag kan också se situationer bakåt i livet, där jag skulle bett om hjälp, där skulle ställt krav på att bli respekterad för mina behov och åsikter. Det känns sorgligt att konstatera att livet kunde sett annorlunda ut, mindre ensamt och mindre kämpigt... 

Fingrarna i syltburken... igen!!

Så var jag tillbaka i politiken igen... Efter sju års frånvaro kunde jag inte hålla mig borta. Ikväll höll Centerpartiet nomineringsstämma och efter en del diskussioner om när, var och hur resultaten från kretsarna skulle redovisas och vem som skulle stå på vilken plats, så landade i alla fall undertecknad på andra plats på stiftsfullmäktigelistan. 

Jag måste erkänna att jag känner mig grymt taggad och det är ingen tvekan om att det finns ett flow i Centerpartiet just nu.. Nu gäller det bara att surfa på vågen och se till att vi kniper fler platser i fullmäktige än vi har haft tidigare...

På det personliga planet inser jag än en gång hur viktigt det är för mig att brinna för det jag håller på med... Jag behöver passion, vare sig det gäller mitt privatliv eller annat i livet... Om jag inte känner passion för det jag gör blir jag helt enkelt uttråkad...

A trip down Memory Lane

Igår var jag på begravning av en nära släkting. En person som efter många års ovärdigt liv äntligen fått komma till ro. Det blev, tror jag, för oss alla ett fint avslut i kyrkan. 

Efter begravningsgudstjänsten samlades vi allihop hemma hos en av mina kusiner för en bit mat. Alla kunde slappna av och slipsarna åkte bokstavligen av. När vi hade ätit klart var det dags för lite sortering av gamla foton och annat minnesvärt. Det blev såklart mycket skratt men också en del gråt och många minnen väcktes till liv. Sorgen fanns där som en följeslagare hela dagen, både i de ljusa minnena men också i de mindre ljusa minnena. Sorgen och saknade av de positiva händelserna, men också sorg över det som aldrig blev, förväntningar som aldrig infriades, löften som inte har hållits. 

Under en dag som igår märker man vilka starka familjeband det ändå finns. Trots sorgen och sammanhanget vi sågs i, är jag oändligt glad och tacksam över dagen  jag fick dela med mina kusiner och deras familjer och en annan person som betyder mycket för mig.

Lite svikt i steget...

Är för tillfället helt insnöad på Lisa Ekdal och hennes nya låtar. Just nu är det min högsta önskan... Lite mer svikt i steget... Så fort jag är ledig och hemma själv eller med barnen känns livet så tungt trots allt positivt jag har i livet... Allt tar emot och jag är bara trött,  nedstämd och orkar inte mycket. Och framförallt så hittar jag inte vägen ut... För alla som blir oroliga nu... Ja, jag har någon att prata med. Nej, jag vill inte ta medicin mot detta... 

Jag lever med ett hopp att det ska gå över av sig själv... Men jag har snart börjat tappa det hoppet och det gör mig vilse... Jag hittar inte vägen igen. Samtidigt som jag behöver människor i mitt liv, så har jag inget att säga, så därför hör jag inte av mig till någon... 

Men... Alla ni som brukar oroa er... Gör inte det! Det löser sig, på något sätt...

När alla vägar leder hem...

Lyssnar på Lisa Ekdal som sjunger om hur det är när alla vägar leder hem. Reflekterar över att jag själv har så svårt att hitta hem i mig själv. På ett sätt är jag oerhört trygg i mig själv och den person jag är och har också en väldigt stark självtillit. Jag har ju också haft långa perioder i mitt liv då jag inte har haft någon att luta mig mot, att lita helt och fullt på, så naturligtvis har jag blivit självgående på många områden. Människor som har funnits nära mig har också uppvisat ett oberäkneligt beteende som har gjort att jag aldrig räknar med att något ska bestå, utan att allt kan förändras på en sekund. Trots detta har det gått bra mestadels för mig i livet. Jag är av segt virke och många av mina upplevelser har bara gjort mig starkare... 

Men... De senaste åren har något hänt... Jag orkar liksom inte längre... Den där geisten och styrkan finns liksom inte längre att hantera livets berg- och dalbanor. Vad händer med mig då? Jag som alltid har känt mig trygg i vetskapen om att jag kan klara så mycket själv, vad händer med mig och min inre trygghet när jag inte kan det längre? Jag hittar inte vägen längre som jag gjorde förr, jag hittar inte vägarna som leder hem... Som leder till lugn och ro, till tryggheten...

En efter en går de...

För ett par dagar sedan lämnade ytterligare en släkting jordelivet. Även om personen i fråga har varit sjuk länge och okontaktbar, och det absolut bästa var att min släkting fick somna in, så blir ändå sorgen påtaglig . En person som har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och som jag har många minnen av, är nu plötsligt borta. Och återigen blir det tydligt... Hur skört livet är och att vi måste ta vara på varandra, värdesätta de relationer vi har och vara rädda om oss själva och varandra. 

Ränderna går liksom aldrig...

Av olika skäl, som jag inte tänker gå in på här, tillbringade jag en stor del av min barndom ensam. Jag har inga syskon och jag lämnades ibland ensam på ett sätt som inte direkt är bra för ett barn. Därför lärde jag mig tidigt att lita till mig själv och min egen förmåga att ta hand om mig själv. Jag blev självständig och stark. Jag blev det därför att jag hade inget val. Hela mitt vuxna liv har i princip gått åt till lära mig att leva på ett annat  sätt. Att be om hjälp, att inte ta ansvar för allt och alla i tid och otid och att inte ställa så höga krav på mig själv. Med årens lopp har jag blivit bättre och bättre på det här. 

Jag minns när jag var liten att jag ofta kände mig ensam. Inte på det sättet att jag inte hade någon att leka med, utan verkligen ensam. Att där fanns ingen som brydde sig om mig, att där fanns ingen som tog hand om mig. 

Den där starka ensamhetskänslan följde mig upp i vuxen ålder, men jag blev bättre och bättre på att slå undan den. Jag var ju stark och självständig och fullt kapabel att ta hand om mig själv.

Med årens lopp och med livet som har givit mig några knockouter har det blivit svårare och svårare att slå undan ensamhetskänslan. Och det som kanske gömmer sig bakom den känslan... Rädslan för att min känsla är kanske sann... När det väl gäller, när allt faller samman... Om mitt liv eller jag skulle falla ihop, så finns det ingen där... Jag skulle sta... Ensam... 

Att bryta ihop eller inte bryta ihop, det är frågan...

Ofta när jag inte mår bra försöker jag hålla ihop mig så gott jag kan när jag träffar andra människor. Inte så att jag visar upp andra känslor än de jag känner, men jag håller helt enkelt allt inom mig. Det värsta jag vet är att orsaka att andra människor mår dåligt på grund av mig, så därför är impulsen oftast att hålla inne det som jag tror skulle påverka andra negativt. På ett sätt är det självklart bra. Man kan ju inte gå genom livet och ständigt vältra över sitt dåliga mående på andra. Men samtidigt är vi flockdjur som vill leva i relation med varandra, vi behöver varandra på många sätt och mår bra av att finnas där för varandra. Många har genom åren erbjudit mig sin hjälp och sitt stöd och  jag kan ärligt säga att jag är lyckligt lottad som har så många som bryr sig om mig. Jag har dessutom genom åren blivit bättre och bättre både på att ta emot hjälp och att fråga efter den. Men när jag är riktigt utmattad( som nu) och livet ibland känns tungt och svårt trots allt positivt har jag svårt att ta plats med mitt mående. Jag vill kunna hålla ihop mig och inte orsaka att andra mår dåligt pga mig. Men det har ett pris... Att hålla ihop sig och inte visa hur man verkligen mår skapar ett vakuum av ensamhet som sedan är svårt att bryta...

Sluta kämpa, börja leva.

När jag ser tillbaka på vissa saker i mitt liv så tycker jag ibland att jag har fått kämpa mycket i vissa situationer. Men så är det för alla tänker nog någon och någon annan tänker kanske att livet är ju en kamp...

Ja, det är frågan... Ska livet vara en kamp eller är motståndet vi möter i en del situationer livets sätt att tala om för oss att vi är på fel väg?? 

I backspegeln kan jag se hur jag många gånger kämpat i onödan och i vissa fall förgäves. Både situationen och jag hade mått betydligt bättre av att jag hade gett upp tidigare och inte som jag ofta gjort stångat mig blodig för att lösa saker. 

Hur vet man då när det är dags att ge upp då? Ja, jag tror helt enkelt det är när motståndet är för stort... Då kan vi istället vända oss inåt och lyssna på magkänslan. Ofta leder vår intuition oss på rätta vägar kanske helt utan motstånd och kamp. 

Personligen har jag bestämt mig för att sluta kämpa så frenetiskt... Det som inte funkar, det är nog inte helt rätt för mig, vare sig det gäller relationer, arbete eller husrenovering... 

Så därför finns det bara en sak att göra... Sluta kämpa, börja leva...

Ordens magi...

Jag kan inte tillräckligt understryka vad ord betyder för mig. Ord för mig är så mycket mer än bara ett sätt att kommunicera. Ord är bärare av samma slags magi som musiken är. Musik har förmågan att tala till djupet av våra själar som inget annat kan. Musiken väcker själen och känslorna till liv på ett närmast magiskt sätt. På samma sätt kan orden och hur de är formulerade landa djupt inom oss och väcka våra i vissa fall slumrande själar till liv, så vi kan se vad som är och inte är... 

Jag lever för musiken, men jag lever också för orden... Både musiken och orden hjälper mig att se konturerna i mitt liv och att återknyta kontakten med själen, då jag har gått vilse i livet... 

Så... lev med orden, smaka på dem, skriv och samtala om det du berörs av på djupet... Jag kan lova dig att om du inte finner orden kommer de att finna dig...

Ordets magi kommer att verka...

Det viktigaste är att man drömmer, inte vad man gör...

Så sa min pappa ofta när jag var yngre... Men jag kan inte hålla med honom...För mig har det blivit viktigare att faktiskt förverkliga det jag vill göra i mitt liv än att drömma om det. Men kanske just på grund av att det många gånger under min uppväxt just utlovades både det ena och det andra(som aldrig blev verklighet), har jag blivit ganska krass i mina drömmar och planer. 

Ser jag tillbaka på mitt liv så har jag steg för steg förverkligat det jag har velat göra. Kanske småskaliga planer men ändå... Jag har fått två barn, hade velat ha fler men ödet ville annorlunda. Jag arbetar mer musik, både inom kyrkan där jag hör hemma och som sångerska med visor som mina favoritsånger. Trots att jag är uppväxt i en liten byhåla(Tyringe) och inte har bott på landet under min barndom, var jag tidigt övertygad om att det var just på landet jag ville bo. Att ha lite djur, kunna odla, ha fruktträd och bärbuskar var vad jag önskade mig. 

Fram tills för några år sen hade jag allt det där när den stora katastrofen var ett faktum. Familjen gick inte längre att hålla ihop och jag fick lämna mitt paradis som jag tillbringat sjutton år med att bygga upp.

Nu lite mer än fem år senare har jag kommit en bra bit med att bygga paradis nummer två. Fortfarande inga höns och inget växthus, men man vet aldrig... Det kan komma fortare än man tror...

Men har mänskan inga storslagna drömmar alls tänker ni nog... Jo, såklart, jag vill se massor med platser i världen, jag vill köpa en vingård i Toscana, jag vill bo en tid i Rom... Lära mig italienska... 

Naturligtvis finns det drömmar, men för mig är glädjen med drömmarna möjligheten att de någon gång kan förverkligas och inte bara bli luftslott...

Attraversiamo...

För vilken gång i ordningen det var jag såg den vet jag faktiskt inte... Men häromkvällen såg jag "Kärleken, lyckan och meningen med livet" igen. Filmen där Julia Roberts spelar författaren Elizabeth Gilbert som tar ett år för att finna sig själv och reser till Italien, Indien och landar till slut på Bali där hon finner kärleken. Hon har just hittat sig själv efter en svår skilsmässa och är rädd att tappa sin nyvunna balans i livet. När mannen hon har fallit för ber henne dela livet med honom blir hon  skräckslagen av rädsla att förlora sig själv igen och vill följa sin instinkt att fly. Hon söker upp sin mentor, medicinmannen Ketut som säger till henne att en del av ett balanserat liv är att våga tappa balansen ibland för kärlekens skull... Hon bestämmer sig efter det för att välja en annan väg i livet... Kärlekens väg istället för rädslans...

I Italien lärde hon sig italienska och ordet "Attraversiamo"betyder ungeför: vi tar oss över... Dvs vi tar oss igenom de svårigheter vi möter... Åtminstone är det min tolkning av vad de menar i filmen. 

Är det så enkelt då? Att man tar sig över eller tar sig igenom svårigheter om kärleken är tillräckligt stark? Jag vill svara ja på den frågan, men är tveksam... Min tidigare erfarenheter i livet säger mig att kärleken är bräcklig och inte uthållig om svårigheterna är för många under för lång tid... Jag vet inte...

Men ett vet jag... Ordet klingar ljuvligt... Attraversiamo... Och innebörden är också vacker... Let´s cross över, eller på svenska... Vi tar oss över...

Always too much...

Vet att jag har varit inne på det tidigare... Men jag hatar verkligen känslan av att jag är för mycket för åtminstone en del människor... Jag gråter för mycket, skrattar för högt, vill för mycket, blir för ledsen, är för passionerad... Ja, listan kan göras ännu längre... 

Jag vet också att många människor uppskattar mig för den jag är, men obehaget och rädslan att jag ska vara för mycket för dem som står mig närmst gör att jag många gånger i livet har valt att klara mig själv, då jag inte har känt mig accepterad för den jag är... De sidorna hos mig jag är mindre stolt över och som ibland inte med lätthet går att ändra på... De sköra sidorna som är så viktiga att känna att även de är älskade och accepterade, har jag nog många gånger valt att hålla för mig själv, just på grund av rädslan... Rädslan för att upptäcka att det iallafall är sant... Jag är... Too much, always too much... 

Om man inte minns då...

Men om man inte minns då?? Om det som format ens själ hände långt innan man ens var medveten om att man hade en själ?? Hur gör man då för att hitta rätt??