Måttlighet har liksom aldrig varit min grej.

Nej, tyvärr så har jag absolut inga spärrar ibland. För det mesta lyckas jag kontrollera mig och bete mig som en vanlig människa. Jag tror på fullaste allvar inte heller att människor alltid genomskådar det omåttliga monster jag egentligen är. Låter det lite sjukt??? Ja, jag kan bara hålla med... Det märkliga är att det är ett "alltelleringet"-beteende. Antingen kan jag kontrollera mig eller kan jag det inte... Och kan jag det inte så stannar jag inte förrän någon annan eller annat stoppar mig. Jag menar, ta bara det här med odling... Måste man odla sex sorters squash, femton sorters tomater, fjorton sortera chilipeppar och sju sorters paprika??? Nej, faktiskt inte, om man tänker lite förnuftigt på det. Men, vem vill göra det? Mycket roligare att bara köpa alla fröer man ser och skita i om det blir tomater så att man drunknar.

Ikväll hände något som är ett ypperligt exempel på hur jag funkar. Jag var och handlade och hittade trattkantareller till ett fantastiskt pris. De kan man ju torka och använda sedan i flera år. Grejen var ju den att man bara fick köpa tre kg. Men det är ju ganska mycket egentligen om man är normalt funtad. Men det är ju inte jag, utan jag var ju helt enkelt TVUNGEN att köpa tre kg. Jag hade liksom inget val utan kände ett inre tvång att köpa så mycket man fick. Dessa har jag sedan stått och delat och lagt ut på inte mindre än fyra plåtar och sex brickor. Hamstrat inför vintern kan man säga. Och säkrat mäjligheterna för mig och barnen att äta trattkantarellsoppa flera år framåt...