Att inte lyssna inåt...

För ett par dagar sedan skrev jag om det jag kallar kroppens sanning och om vikten av att lyssna inåt. Jag tror att om man ska leva livet fullt ut behöver vi ha balans i kropp och själ. Genom att lyssna på våra kroppar och vara uppmärksam på de signaler vi får från dem och från vårt inre kan vi upprätthålla en god kontakt mellan kropp och själ. Varför är det så viktigt då? Jo, jag är övertygad om att vägen till ett rikare, fullödigare liv går genom att utvecklas som människa och att just lyssna på de signaler som kommer från kropp och själ. Om vi inte har en god kontakt däremellan går vi miste om viktig information om hur vi känner, hur vi tänker, hur vi förhåller oss... Det vet man väl, tänker du. Nej, jag tror inte vi alltid är medvetna om allt. Det som är obekvämt och svårt tränger vi ofta undan och tar inte itu med. Om vi har en god kontakt mellan kropp och själ har vi lättare att arbeta med det som är jobbigt för oss och kan på sikt lösa våra problem. Många menar att det är först när vi möter svårigheter i livet som våra inre sår kommer till ytan och har möjlighet att läkas. I de situationerna är det viktigt att kontakten mellan kropp och själ finns där.

Vad händer om vi inte lyssnar inåt då? Om vi känner sorg och smärta över något och väljer att inte möta det utan"stoppa huvudet i sanden"? Jag tror att för det första missar vi tillfällen att utvecklas som människa och för det andra tror jag att problemen kan sätta sig i kroppen. Vi får kanske kroppsliga symptom som migrän, ryggvärk etc. eller kanske vi blir nedstämda och deprimerade. Den största faran med att trycka undan sorg och smärta är nog ändå den att förr eller senare kommer det som vi tränger undan att komma upp till ytan igen. Då kan det komma upp utan förvarning  i situationer vi minst anar det. Det blir svårt att hantera och vi vet inte varför vi reagerar som vi gör.

Nej, våga se livet i vitögat och lev mitt i stormens öga. Belöningen som väntar när stormen har bedarrat är rikare än vi kan förställa oss...