Den stora sorgens tid...

Trots att jag har apmycket att göra just nu, och inte egentligen har tid att varken tänka eller känna, så känns det som om något håller på att hinna ifatt mig. Under väldigt lång tid har jag varit tvungen att fokusera stenhårt på att överleva den situation jag har befunnit mig i och inte kunnat unna mig lyxen att känna efter så mycket. Nu lever jag inte ständigt i någon slags kristillstånd utan kan börja se någon slags vardag igen i livet. Och faktiskt har jag börjat så smått att slappna av lite grann. Då kommer den. Den stora sorgen kommer över mig och jag kan inte värja mig. Jag försöker inte ens. Jag vill inte ha någon ogråten gråt inom mig som fastnar i själen och hindrar mig från att leva fullt ut med min kropp och mina sinnen.

Den stora sorgen handlar om mycket. Sorg över att jag har misslyckats med det enda viktiga i mitt liv, nämligen att ge mina barn en trygg och lycklig barndom med båda sina föräldrar. Sorg över ett 22-årigt förhållande som gick i kras. Sorg över att lämna den gård och trädgård som jag har betraktat som mitt paradis på jorden. Sorg över alla drömmar som har gått i kras de senaste åren...

Det är den stora sorgens tid och den kommer att vara tills det inte finns fler tårar att gråta...