Lika glad och energisk som jag kände mig för någon vecka sedan, lika ledsen och energilös känner jag mig nu... Varför vet jag inte... Men kroppen känns tung( och det är inte bara för att jag väger för mycket). När jag släpper taget, känner jag sorgen som tynger kroppen mot jorden och hindrar mig att flyga... Men var tog glädjen vägen och varför blev allt så tungt? Kanske är det extratiden jag fick denna veckan, hemma med sjuka barn, och plötsligt tid att känna, tänka och reflektera. Bra naturligtvis, men också sorgligt att inse att jag har så mycket oförlöst sorg inom mig. Jag tycker inte själv att jag förtränger känslor direkt, utan inbillar mig att jag har ganska god kontakt med mina känslor. Men ändå finns all den här sorgen instängd i kroppen. Kanske är det så, att de här sista åren har krävt så mycket energi och ansträngning från min sida, att jag i ren självbevarelsedrift har satt mina känslor åt sidan. Det har helt enkelt inte funnits utrymme att känna så mycket om jag skulle klara ut situationerna som har uppstått.
Men nu är det dags att känna.
Det är dags att tänka
och det är dags att gråta och sörja.
Så jag tänker gråta tills gråten tar slut
och sörja tills sorgen runnit ut.
Jag tänker vila i väntan på en ny vår
då min kropp känns lätt
och mitt hjärta åter jublar av glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar