Puuh, jag har överlevt ännu en ridlektion...

Jag måste erkänna att när dottern kom hem och sa att hon ville börja på ridning, skuttade jag inte direkt högt av glädje och korkade upp champagnen... Men som den stöttande och bekräftande föräldern jag försöker desperat att vara, gick jag ju med på denna fritidsaktivitet. (Även om jag i ärlighetens namn hade tyckt att det var coolare att ha en dotter som tränade taekwondo än en dotter som höll på med ridning). Men det är tyvärr inte mina åsikter som räknas i det här fallet... Så det var bara att bita i det sura äpplet och hänga med dottern på ridning varannan vecka. Som förälder till ett ridande barn förväntas man dessutom aktivt engagera sig i sitt barns ridning. Detta betyder inte bara att gå bredvid och hålla i ett rep som är fastbundet vid hästen,( dvs. ett grimskaft som är fäst i grimman), utan det kan också innebära att göra i ordning hästen innan eller efter. Alltså sadla och sadla av, ta av och på grimmor och annat grejs... Inte min favvosysselsättning direkt... Alltså missförstå mig inte, jag gillar hästar... På håll då... Inte att umgås intensivt med dem på nära håll... Men nu är jag alltså tvungen att göra det en halvtimme varannan vecka och varenda gång det är över tänker jag: "Puuh, jag överlevde denna gången också...".