Tänk så fort ett år går...

Igår var det ett år sen... Ett år sedan tiden stannade för min mamma... För oss som blev kvar har tiden fortsatt att gå och vi har blivit tvungna att leva vidare utan min mamma, vår mormor. En mamma, en mormor som är gränslöst saknad. Varenda sekund, varenda minut och varenda dag... Saknad... Med tiden har sorgen blivit en mindre dominerande känsla och ersatts av en enorm saknad. En saknad som springer ur en insikt om att hon kommer faktiskt aldrig tillbaka. Låter kanske fånigt men det är svårt för hjärnan att faktiskt greppa att vi inte kommer att träffa henne igen.

Igår kväll klockan sex på kvällen var det exakt ett år sen hon tog sina sista andetag och just klockan sex började föräldramötet i min dotters klass. Kändes konstigt men samtidigt livsbejakande att sitta och planera inför insamlandet av pengar till en skolresa samtidigt som jag i tankarna befann mig ett år tillbaka i tiden...

Men hur grymt det än låter... Livet går vidare... Vi människor går vidare... Vi är helt enkelt tvungna... Och jag vet med säkerhet att mamma hade velat att vi skulle leva livet... Skratta, gråta, älska, bråka... Ta vara på livets alla glädjeämnen och suga märgen ur livet... Sådan var mamma... Hon önskade alla det bästa... Och jag vet med säkerhet att just nu lever hon i den bästa av världar...