Vågar jag luta mig...

För några månader sen sa min son till mig en sak som både skrämde mig och gjorde mig glad på samma gång.. Han sa: "Mamma, det är helt sjukt hur stark du är, du klarar typ allting..." Ja, så  uttrycker sig ju en fjortonåring. Jag blev både skrämd, förvånad och på något konstigt sätt lite glad också. Jag, som så ofta tycker att jag fallerar, inte räcker till och definitivt inte är så stark som  jag hade behövt vara, blev glad för att min son uppfattar mig som stark. Förhoppningsvis har jag kunnat ge honom den trygghet han behöver och förhoppningsvis känner han också tillit till att jag skulle gå genom eld och vatten för honom om det behövdes... 

Men.. Styrkan har sitt pris.. Med åren har jag börjat krokna under det kors som styrkan innebär... Låter kanske konstigt för någon, men det tar oerhört mycket kraft att hela tiden vara stark för sin barn och andra som behöver en... De senaste åren har jag blivit mer restriktiv med min kraft och var jag lägger den...Jag orkar helt enkelt inte vara så stark längre.. En klok person frågade mig för ett tag sen vem som var stark för mig, vem som tog hand om mig... Ja, det fanns ju ingen fick jag ju erkänna... Och det är tungt, mycket tungt att erkänna det både för andra och för sig själv...

Och... Ensam är ju stark, eller hur är det egentligen?? Och hur gör man när man plötsligt hittar någon man kan luta sig mot.. Om så bara för en stund... Hur gör man, när man av olika anledningar har varit tvungen att vara stark både för gammal och ung och för sig själv ett helt liv, och plötsligt en dag behöver man inte det... Tar man av sig rustningen... Eller behåller man den på... För säkerhets skull... Livet har ju på alla upptänkliga sätt talat om för mig att jag måste vara stark... För barnens skull, för pappas skull, för mig själv... Frågorna är många, svaren är få... Men som vanligt får tiden utvisa vilken väg jag ska gå...