Att spela på begravning...

Igår tjänstgjorde jag på två begravningar. Det gör jag alltid på fredagar, så det är inget konstigt med det. Fredagmorgnarna börjar alltid med rytmikgrupp med små barn och sen har jag en eller två begravningar. Så det är verkligen dagar fyllda av kontraster...


När människor frågar mig vad jag tycker är roligast i mitt jobb så brukar jag svara att spela på begravningar. Svaret brukar alltid åtföljas av en förvirrad tystnad, då frågeställaren absolut inte hade väntat sig det svaret. Jag förstår att alla ni som läser också undrar.  Att spela på en begravning fyller mig alltid med så mycket vördnad och respekt för livet och för människorna. Det känns fantastiskt att få vara med och dela den stunden då människor tar farväl av sina nära och kära. När prästen pratar om den bortgångne och dennes liv får jag alltid lust att lära känna personen, vilket ju naturligtvis är omöjligt...


Samma känsla infinner sig ibland när jag och diakonen besöker våra vårdboenden och har andakt. Människorna vi möter där och deras livsöden fyller mig också med stor respekt. Jag tittar på dem, där de sitter i sina rullstolar eller med sina rullatorer, och jag ser att livet har varit hårdare mot en del än mot andra. När jag betraktar dem så kan jag inte låta bli att fantisera över hur deras liv har varit. De har också varit unga en gång.... Skrattat och gråtit, älskat och hatat, kämpat med familj och arbete... Och nu sitter de där i livets skymmningstimma och väntar...


Kan man annat än känna respekt och vördnad??