Vet inte om jag är som jag ska eller inte...

Egentligen har jag nog aldrig känt mig riktigt normal... Bli inte oroliga nu, jag tror inte att jag är psykiskt sjuk eller så, men jag har ju liksom aldrig riktigt passat in någonstans egentligen. Jag har alltid stuckit ut på något sätt. När jag var liten jobbade min mamma och pappa var hemmaman. Hur vanligt var det på 70-talet??? Vi bodde i ett gammalt kråkslott, där det läckte in ibland genom taket och körde bilar som såg ut som om vi hade hämtat dem på skroten. Huset var och är underbart. En sekelskiftesvilla med torn, som köptes in 1966 för att renoveras... Den är fortfarande inte renoverad... Mina föräldrar har aldrig haft vanliga jobb. Musiker, servitris, brödförsäljare på landet. Jag sov bak bland brödkakorna ibland, men då sålde de i alla fall bra till alla tanterna, som tyckte att jag var dögullig. Så jag kände mig alltid, inte udda men ialla fall annorlunda...


När jag började kyrkomusiklinjen på Glimåkra folkhögskola var jag inte heller typisk utan sysslade gärna med pop och visor. Alla andra i klassen var ju mest intresserade av att spela orgel...Gympaläraren trodde i två år att jag gick på Konsthantverkslinjen på grund av min klädstil...


Nu är jag vuxen och tycker att det är kul att spela orgel också, men längtar i hemlighet efter att vara basist i ett hårdrocksband.... Jag lyssnar dessutom på synnerligen opassande musik för en kyrkomusiker... Radiokanalen NRJ... Bra dansmusik, man får fart på kroppen... Och vilken livsglädje det kan finnas i slagdängor som tex Linda Bengtzing sjunger... Ja, jag vet hon sjunger inte så bra... Men det finns andra värden i musik än bara virtuositet...


Ja, jag har nog tillbringat en del av mitt liv med att försöka passa in.... Och nu har jag kommit fram till att jag vill inte det mer.... Jag är som jag är... Jag gråter lätt och vid fel tillfälle... Det räcker att någon annan är ledsen så kommer stora tårefloden.  Jag dricker för mycket vin och vid fel tillfälle och då pratar jag mycket och länge om allt som kanske inte borde sägas just då.... Jag tar ALLT personligt. Hur ska man annars ta det? Ska man sitta på en stol i hörnet och titta på när andra lever livet? Människor har alltid sagt till mig: "Ta inte åt dig!" Hur gör man då, när man ska stänga av det negativa, men inte det positiva? Funkar inte för mig...

"Lev ut din sorg och smärta, så du kan ta emot glädjen och lyckan när den kommer..."

Så jag försöker leva ... med öppna sinnen, ett öppet hjärta och med armarna vidöppna för vad livet har i åtanke för mig...