Att leva empatiskt utan att tappa bort sig själv...

Jag läser en bok just nu. Ja, det handlar föga överaskande om personlig utveckling. Jag gjorde ett tappert försök att läsa mer skönlitterärt och jag lyckades faktiskt. "Sonat till Miriam" läste jag ut ganska snabbt, men nu är jag tillbaka i träsket med personlig utveckling... Boken jag läser nu heter "Tillsammans" och handlar om medkänsla och bekräftelse. Det låter ju väldigt trevligt såklart och boken är bra och lättläst. Vad som fick mig att tänka till var en liknelse författarna har om att vi alla står i var sitt utsiktstorn och iakttar världen. Från varje utsiktsstorn ser världen lite olika ut och kan vi lära oss att inse att alla människor har sitt eget utsiktstorn har vi kommit en bra bit i att lära oss sann medkänsla. Men författarna menar också att det finns en fara i för stark medkänsla. Låter konstigt, eller hur? Om man står för länge och för ofta i någon annans utsiktstorn kan man glömma bort hur världen ser ut från ens eget torn. Det vill säga man glömmer bort sig själv, sina egna värderingar och sina egna behov. Till slut finns man inte längre... Till vilken nytta är man då för sina nära och kära?

Lite boktips( väldigt lättlästa):

• Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om mindfulness  Åsa Nilsonne
• Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans Anna Kåver
• Himmel, helvete och allt däremellan. Om känslor Anna Kåver
• Tillsammans. Om medkänsla och bekräftelse Anna Kåver, Åsa Nilsonne

Läs gärna böckerna i den ordningen...Finns en viss mening med det...Efter att ha läst de här böckerna så lovar jag att du är ett steg närmre dina drömmar...