Jag vill inte vara Stålkvinnan...

Hur jag än gör i mitt liv verkar jag framstå som Stålkvinnan herself... Jag får jämt höra att jag utstrålar sådan styrka och är så lugn och så säker på mig själv och så klok... Ja, jag vet, verkar som värsta skrytinlägget, eller hur? Men jag försäkrar, det är verkligen inte min mening. Jag anstränger mig inte för att framstå som varken stark eller säker, utan behöver i allra högsta grad hjälp och stöd från alla möjliga håll. Däremot är jag kanske inte alltid så bra på att visa att jag behöver hjälp... Jag är så van att klara mig själv att jag inte ens själv fattar att jag behöver stöd och hjälp... Hur ska då andra förstå det, när jag inte själv fattar?

Jag brukar tänka att jag är rätt bra på att ta plats... Jag pratar mycket, skrattar högt och säger ofta vad jag tycker...Men det är när jag mår bra. Mår jag inte bra vill jag oftast inte belasta andra med hur jag mår och följden blir att jag drar mig inom mig själv. Säger inte så mycket, hör inte av mig till människor, stannar hemma... Det får såklart till följd att jag mår ännu sämre...

Så ibland vet jag faktiskt inte vad jag ska göra... Jag har inget större behov av att prata om allt, men jag mår ändå inte bra av att vara för mycket ensam. Och om jag är tillsammans med människor och alla bara pratar på om sitt eget, mår jag ännu sämre. Så hur jag än vrider och vänder på det hela, så blir det inte bra. Kanske bara att vänta ut och hoppas på bättre tider...