Jag längtar efter hjärtats glädje... Ja, missförstå mig inte nu... Jag menar inte att jag längtar efter en man och efter kärleken från en man. Naturligtvis är det alltid trevligt med en mans sällskap, men det är ju inte så svårt att få... Man behöver ju bara fladdra lite med ögonfransarna så har man det... Nej, jag menar något helt annat när jag talar om hjärtats glädje. För mig är hjärtats glädje en känsla av förnöjsamhet och lycka som är så stark och djup att den genomsyrar både kropp och själ ända intill hjärteroten... Jag vet naturligtvis att det är få förunnat att känna såhär alltsomoftast, men de sista åren har stunder av hjärteglädje varit få för mig. Visst kan jag må bra, trivas och ha roligt för stunden. Men någonstans djupt inom mig har det hela tiden funnits något som gnager och oroar... Sista åren har orosmomenten och sorgerna duggat tätt och det har varit svårt att känna ro i själen...
Nu efter jul har tiden kommit för stillhet och eftertanke... Och... Trots all tacksamhet och glädje jag känner över familj och vänner, arbete och fritid... Så är den där... Känslan av trötthet, sårbarhet, hudlöshet... Jag är helt enkelt tilltufsad av livet och knuffad till marken en gång för mycket... Det kommer att ta tid att komma tillbaka till hjärteglädjen och för att jag ska kunna göra det måste jag nog helt enkelt börja vårda mitt hjärta och min själ lite bättre...
"Kom liljor och akvileja, kom rosor och saliveja, kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar