Efter de sista två veckornas känslomässiga bergochdalbana kändes det som om den här boken kallade på mig... Efter nästan fem års "livsröra" och konstant emotionell stress har jag de två sista veckorna faktiskt kunnat luta mig tillbaka och slappna av... Och må bara bra... Trodde jag... Nu börjar ju allt lugna ner sig... Och då mår man bra, eller hur??? Åtminstone var mina förväntningar såna... Men så blev det inte...
Istället kändes det som om jag har gått ner för räkning i en boxningsmatch... Jag har varit så trött så jag inte har orkat stå upp nästan... Minsta lilla krav från något håll har stressat mig oerhört... Jag har inte kunnat koncentrera mig eller planera något... Jag har känt mig väldigt orolig och gråtit för minsta lilla... Jag har med andra ord uppvisat alla upptänkliga tecken på utmattningsstress som finns...
Men... När nöden är som störst finns alltid hjälp att få... Min pappa såklart... Men också en av mina äldsta vänner... De har lyssnat och lyssnat... Och jag har pratat och pratat... Och massor av fullständigt irrationella och sköra tankar och känslor har kommit ut ur min kropp och min själ... Och de har lyft upp mig ur hålet jag dimper ner i gång på gång på grund av min trötthet...
När man blir riktigt uttröttad är det svårt att ha perspektiv på tillvaron... De senaste åren har jag gått igenom relationsproblem, separation, ofrivillig flytt från mitt drömhem, husköp, husförsäljning, ekonomiska problem, upprepade bilproblem, renovering av nytt hus, takläckor, dödsfall för att bara nämna en del...
Och jag vet... Naturligtvis upplever alla människor sådant här... Jag tror inte på något sätt att det är speciellt synd om mig... Självklart inte... Men vad jag vet är att i just mitt liv har allt hänt om inte samtidigt så i vissa fall direkt efter vart annat...
Det jag borde göra just nu är att vara lite mer överseende mot mig själv... Vilket jag faktiskt inte är så bra på...
Jag tänkte börja omgående... Bland annat med att lära mig att inte drunkna i mina känslor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar