Tanken är svindlande...

Tanken att jag aldrig mer kommer att få prata i telefon med min mamma, aldrig mer krama henne, aldrig mer fira jul med henne är svindlande... Svindlande och overklig och orättvis... Det finns så många gnällspikar på jorden som piper så fort det skaver någonstans, som aldrig ler och som aldrig är nöjda med något. Varför ska de leva och min fina, ödmjuka, försynta mamma lämna oss? Hon bar sina sjukdomar och sina kroppsliga vedermödor med tapperhet och mod och tog alldeles för lite utrymme för egen del. Det känns inte rättvist och kommer förmodligen aldrig att göra det. Därför kan jag bara sörja och sakna lite i taget. Att ta in verkligheten helt och fullt och inse konsekvenserna av det som hänt är alldeles för jobbigt.

Men jag vet att tiden kommer att göra sitt... De öppna såren kommer att läka och lämna fina ärr som påminnelse om det som har varit...