Ja, det bär emot att erkänna det... Men det är nog sanningen... Jag har hållit ett extremt högt tempo länge nu... Jag har upplevt mycket, träffar många härliga människor och druckit mycket vin... Tröttheten tar ut sin rätt och jag har inte ens fattat att jag har semester imorgon... MEN så kul jag har haft de senaste veckorna... Det är jag oändligt tacksam för... Men nu är det dags att vänta in sin själ... Ärligt talat vet jag inte ens var den är just nu... Nej, jag skojar bara... Jag vet var den är... Den gömmer sig ute i trädgården... Där trivs den bäst...
Idag har jag varit väldigt trött... Hudlös men själfull till bredden... Lyckan och vemodet har gått hand i hand. Många tankar har tänkts och många känslor har känts... Jag har dessutom omvärderat både mig själv och en del andra de senaste dagarna...
Min sårbarhet är min styrka, min självständighet min akilleshäl... Och någonstans däremellan finns jag... Stark och skör, vild och lugn, extrovert och introvert... Ständigt på väg någonstans...
Och faktum är... Låter kanske ego... Men jag älskar mig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar