Jag gick ut och hela sommaren var mig nära...

Så börjar andra versen på Thorsten Bergmans visa"Om du nånsin kommer fram till Samarkand". Det är en av mina absoluta favoritvisor... Så här års vaknar jag alltid med ett visst vemod... Varför vet jag inte... Men jag brukar råda bot på det genom att gå rakt ut i trädgården i bara morgonrock och sätta mig... På så sätt kommer jag nära naturen och växtligheten, nära sommaren... Och i år är jag rädd att den ska springa ifrån mig, sommaren alltså... Eftersom min själ ännu inte har hunnit ifatt mig, så finns rädslan där att vi inte hinner återförenas innan höstens löv har börjat falla... Men jag kan inget annat göra än att vila och vänta och njuta av stunden just nu...