För några år sedan var jag med om något som sårade mig djupt och som jag sedan inte har kunnat förmå mig att förlåta. Jag blev sviken av en person som stod mig väldigt nära och som hade lovat att aldrig såra mig. För den här människan hade jag blottat halsen
fullständigt och visat min allra sköraste, mest sårbara sida. Jag hade talat om min största rädsla, som inte är att bli lämnad och övergiven, utan snarare handlar om att bli behandlad som om jag inte finns eller betyder någonting. Att bli nonchalerad, att inte få sms och epost besvarat eller ens bli bevärdigad med en blick känns oerhört kränkande och sårande tycker jag. När vår vänskap sattes på prov och allt ställdes på sin spets utsattes jag för just det som jag fruktar mest. Att en person som stod mig väldigt nära stängde ute mig totalt från sitt liv och behandlade mig som om jag inte fanns. Att få uppleva det man fruktar mest, från en person man litar totalt på och som dessutom vet om de rädslor man bär på, är fruktansvärt.
Under åren som gått sedan detta hände har jag vänt in och ut på mig själv för att ursäkta detta beteende och kunna förlåta. Men hur jag än tänker, så går det inte. Jag har verkligen försökt, men tycker att det hela var fegt och egoistiskt agerat. Den springande punkten är kanske också den att personen i fråga aldrig någonsin har bett om min förlåtelse och vem finns då att förlåta?
Eller är det kanske så att jag helt enkelt inte vill förlåta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar