Jag måste minnas...

Ibland slår den bistra verkligheten emot mig... Min mamma är död. Lika verkligt som det är för mig eftersom jag höll hennes hand när hon dog, lika overkligt är det för mig att hon är död, när jag tänker på att hon bara sex veckor innan sin död badade i havet i Helsingborg, åt en grekisk sallad och drack två glas vitt vin. Och hon njöt i fulla drag av alltihop. Njuta kunde min mamma när hon tillät sig det...

Ibland tänker jag att jag måste minnas... Jag måste ta till vara de senaste årens fina stunder med mamma... Bevara dem som guldkorn i minnet... Hennes oförställda glädje när något gick bra för mig, hennes goa mysiga kramar när hon tröstade mig om jag var ledsen, hennes glada röst i telefonen när hon hörde att det var jag... Och de sista dagarna... Hur hon kramade min hand hårt, när hon inte längre orkade prata...

Och jag tänker, när det slår mig att jag inte kommer att träffa henne igen, åtminstone inte på denna jorden, att jag måste minnas... Jag får inte glömma...