Vid det här laget vet jag att allt nästan handlar om hur man förhåller sig till vad som händer och att det gäller att se det positiva i situationen. Men ändå... Hur jag än vänder och vrider så är och förblir min önskan densamma... En stor bullrande familj och stor släkt... Den här längtan har jag burit med mig sen barnsben och bär den än... Det finns naturligtvis tusen och en skäl till varför jag bär på denna längtan, men det tänker jag inte gå in på nu...
Min poäng är istället denna: Jag har vetat länge att denna julen skulle bli svår. Jag har gjort mitt bästa för att förbereda mig själv på detta och försökt att acceptera och förhålla mig till situationen. Men ändå... Trots allt... Sitter jag här nu på julaftonskvällen och dras med en känsla av ensamhet. Jag fick fira med mina barn och min pappa igår. Pappa sov över och åkte sen hem efter lite julmat tidigare ikväll. Så nu sitter jag här själv och känner mig ensam och såklart saknar min mamma...
Ibland hjälper det inte hur bra man är på att förhålla sig till det som händer och försöka se det positiva... Ibland längtar man helt enkelt efter något annat än det man har och hur man än gör så blir det inte så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar