Under en väldigt lång period har jag hållit högt tempo och inte unnat mig lyxen att känna efter... Det har helt enkelt inte funnits utrymme för det. Men efter Annandag Jul så gjorde jag i princip ingenting mer än jag behövde och knappt det i ungefär en vecka. När det sen strax efter nyår var dags att dra igång igen, så var det som om någon hade dragit i nödbromsen. Det gick helt enkelt inte att starta upp mig igen och sedan nyår har jag varit låg. Ingenting känns roligt och det finns ingen energi. Ska jag vara ärlig så känns det faktiskt inte heller som om allt kommer att ordna sig. Ovant att känna så då jag i grunden är en väldigt positiv och optimistisk person.
Men sen är det väl så, att allt har sin tid. Bakom molnen finns alltid solen. Detta vet jag så väl, men inga startkablar i världen kan dra igång mig nu. Men det finns kanske en mening med det. Kroppen försöker tala om för mig att det är tid att vila nu. Och det är just vad jag tänker göra, så mycket jag kan. Jag har ju resten av livet på mig att göra allt det som måste göras, eller hur?
Så klok du är! Så länge det finns liv finns det hopp! Men ibland är det så otroligt svårt att se det, att hitta den där lilla lilla ljusglimten. Och när det händer saker i livet som vi inte själva kan välja eller påverka, ja då kommer den otäcka nedstämdheten. Låt den komma, men låt den inte bygga bo. KRAM STINA
SvaraRaderaDet låter som om livet hunnit i kapp dig. Det är inte ovanligt att bli deprimerad efter en sådan om gång.
SvaraRaderaTack Stina! Helt rätt, man ska låta känslorna finnas men inte gräva ner sig i dem! Kram tillbaka!
SvaraRaderaVisst är det så Ann-Sofie att allt har hunnit ifatt mig nu och det måste få komma reaktioner på allt som har hänt...